SPIRITUS
15 FEBRUARI–13 APRIL 2003

Doug Aitken, Ceal Floyer, Dan Graham, Marine Hugonnier, Carsten Höller, Ann Veronica Janssens, Sigalit Landau, Paul McCarthy, Pipilotti Rist

Från pressmeddelandet, 2003: Utställningen omfattar verk av nio samtida konstnärer som kombinerats med unika historiska fotografier från séanser. Det centrala temat i utställningen är sökandet efter verkligheter bortom den vi redan känner till. SPIRITUS tar fasta på ordets betydelse som ande men ur en vid bemärkelse. Både områden som mänsklig extas, ritualer och parallella världar behandlas. Vår ambition har varit att verken ska fungera mer associativt än illustrativt i förhållande till utställningens tema. Vi har valt konstnärer som arbetar med vitt skilda uttryck, från det meditativa, avskalade och vackra till mer oroande, ibland aggressiva former. Gemensamt har de en stark sinnlig närvaro, en förmåga att förflytta betraktaren.
SPIRITUS är producerad i samarbete med Riksutställningar och kommer besöka andra institutioner i Norden, inkl. Kulturmagasinet i Sundsvall, och Bomuldsfabriken i Arendal, Norge.

Det centrala i utställningen Spiritus är strävan efter att nå verkligheter bortom den vi redan känner. Konstnärerna utgår ifrån flera infallsvinklar som mänsklig extas, ritualer och parallella världar. På olika sätt visualiserar konsten, eller ger upphov till, förändrade medvetandetillstånd. Ambitionen är att verken ska fungera mer associativt än illustrativt i förhållande till utställningens tema och både kunna betraktas och fysiskt upplevas.

Kring förra sekelskiftet fanns ett stort intresse för seanser. Under dem producerade medier ektoplasmer som ett resultat av kontakten med andra världar. Ektoplasma är den synliga närvaron - eller spår av närvaro - av andevärlden. Fotografier som dokumenterar detta visas i utställningen. I Spiritus kombineras verken av 9 samtida konstnärer med fotografierna som en historisk utgångspunkt.

Curatorer: Richard Julin, Magasin 3 Stockholm Konsthall och Magnus af Petersens, Rikutställningar.

DOUG AITKEN hysteria är en video och audio installation som utgår ifrån masshysteri i samband med rockkonserter. I verket använder Aitken sig av bilder från rockens ungdom fram till idag. Som betraktare kan man skönja olikheter i hur massorna reagerar i det speciella forumet "konsert. I Spiritus visas verket hysteria (breaths), det är en vidareutveckling som fokuserar på ljud i relation till den just nämnda undersökningen i rockkonsertens dynamik. Här får besökaren möjlighet till en fysisk upplevelse och eftertanke, då ljudet av en människas starka andhämtning, skapar vibrationer i kroppen på den som lägger sig ned på verket.

CEAL FLOYER I verket Door använder Floyer sig av rummet i högsta grad. I andemening av utställningens tema kan man säga att verket pekar på ett abstrakt rum utanför utställningsrummet. Betraktaren bjuds in att fokusera på en stark ljusstrimma nedtill på en existerande dörr. Tankarna leds lätt till idéer om en plats som badar i varmt, välgörande ljus. En plats som i det här fallet är en ren illusion, det upptäcker man snart. Som betraktare inser man att något mer alldagligt befinner sig bakom dörren än vad illusionen kan ha inbjudit till att tro. Men tanken vandrar.

DAN GRAHAM I filmen Rock My Religion presenterar Dan Graham en slags historieskrivning där extasen framstår som en länk mellan puritanskt religiösa rörelser som i mitten av 1700-talet kom till Amerika och rockmusikens och ungdomsrörelsens framväxt från 1950-talet. Filmen skildrar religiösa sekters sätt att rytmiskt recitera bibeln, tala i tungor, ta av sig kläderna, skaka och rulla på marken i kollektiva försök att driva ut satan. Texter och bilder om dessa riter varvas med klipp från rockkonserter där extasen uppnås på likartade sätt. Genom att dansa i cirklar uppnår deltagare i Shaker-rörelsen trans. "Shake, rattle and roll!" ylar Jerry Lee Lewis. Steget kan tyckas långt mellan de stränga puritanska religiösa sekterna och ungdomskulturen. Gemensamt fanns ändå denna strävan efter att renas kollektivt genom extatisk dans och recitation.

MARINE HUGONNIER Verket Candle är ett ljus som brinner. Motivet återkommer ofta i konsthistorien och kan associeras till saker som liv, skörhet, värme och tid. Hugonniers ljus har en doft av ett nyligen släckt ljus. På så vis får betraktaren, parallellt med upplevelsen av det enkla, tända ljuset en förnimmelse av ett framtida ögonblick. Sinnena krockar mellan synintrycket och doften.

CARSTEN HÖLLER The Forest tar med åskådaren på en vandring genom en skog på natten. Besökaren tas med på en väldigt påtaglig resa genom att se på en film i ett par videoglasögon. Till en början är filmen tredimensionell då båda ögon ser samma film, men med en lätt förskjutning som möjliggör seendet av rummets djup. När man på vandringen genom skogen närmar sig ett av träden delar de två filmerna upp sig. Ögonen följer plötsligt två olika vägar för att då och då sammanstråla. Åskådaren hamnar på en plats bortom den verklighet vi är vana vid, där rumsuppfattningen ställs på prov.

ANN VERONICA JANSSENS Blue, red and yellow - Scalemodel 1 är från utsidan en minimalistisk kub, en skulptur i kanalplast. Tre av sidorna av skulpturen är behandlade med transparent, färgad film. Man kan också gå in i verket. Då öppnar sig en helt annan rymd än vad man kan ana efter att ha sett utsidan av verket. En rökmaskin fyller det lilla rummet med rök - det finns inga hållpunkter i rummet. Blindheten gör att man spänner sina övriga sinnen för att orientera sig, ljuden påverkas liksom känslan för tid. För de som står utanför verket kan de som är innanför anas genom den halvtransparenta plasten, likt vålnader.

SIGALIT LANDAU I verket Barbed Hula ser vi konstnären på en strand, rockandes en rockring gjord av taggtråd. Det är en kort videosekvens i slowmotion, där kameran rör sig emot kroppen som sargas av taggarna. Själva akten med rockringen blir outhärdlig i videoloopen och smärtan som vi kan föreställa oss tilltar. För konstnärinnan är loopen i sig en metafor för en oändlig fälla utanför tid och rum. Likt en fakir upprepar Landau en akt som orsakar smärta för att komma bortom det kroppsliga, bort ifrån smärtan. Den rytmiska rörelsen skyddar henne, men betraktaren upplever motsatsen.

PAUL McCARTHY McCarthys verk är ofta frånstötande och svåra att se. Family Tyranny och Cultural Soup är performancebaserade verk, iscensatta och redigerade för video. I filmerna framträder McCarthy i vridna, groteska scener. Konstnären framträder som ett slags urspårad tevekock som instruerar publiken i hur man tvångsmatar sina barn. "My Daddy did this to me... You can do this to your son too" mumlar han. Trots att det är en så uppenbart överdriven, teatral och iscensatt situation, så är det lätt att bli illa berörd av brutaliteten och de associationer till sexuella övergrepp som lätt uppstår. Traumat som förs vidare från far till son är en ond cirkel. Det sätt på vilket McCarthy mässar och likt ett mantra upprepar vissa fraser, betonar upprepningens kraft; "The father begat the son, the son begat the father". Mike Kelley som spelar sonen försöker förgäves fly men hejdas av McCarthy, den grymma patriarken som är iförd lederhosen och tyrolerhatt. När sonen väl får lämna hemmet är det med ett käckt utrop: "Time to go to school, Dad!" Skolan blir därmed nästa led i det auktoritära formandet av människan.

PIPILOTTI RIST Mutaflor für Wien är en kort videofilm som projiceras på golvet. Kameran gör nästan bokstavligen en inre och yttre resa. Rist sitter naken på golvet och tittar in i kameran som rör sig ner mot henne. Plötsligt öppnar hon munnen och kameran försvinner ner i gapet, in i hennes kropp, för att komma ut genom anus. Filmen zoomas ut, går runt och börjar om. Det är en kort loop som kretsar runt, runt, in och ut genom konstnären som lustfyllt äter upp betraktaren.

Förord av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall och Mats Widbom, utställningschef, Riksutställningar. Spiritus Richard Julin, curator Magasin 3 och Magnus af Petersens, curator, Riksutställningar (2002). Fenomenet i ett rött klart sken: Fru Henderson och hennes ectoplasmiska manifestation av Frank Hawken, Marylebone Spiritualist Association (2002). Eterisk kropp: sökandet efter ektoplasma av Marina Warner, kritiker och novellist (2002).
Utställningskatalog nr 27. ISBN 91-974236-1-0. 8 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska. Publicerad 2003 av Magasin 3 Stockholm Konsthall och Riksutställningar.
Pris: 240 SEK (ca. 25 EUR)

Eterisk kropp - sökandet efter ektoplasma av Marina Warner

"Din tro kommer att bidra till att skapa fakta."
William James

Under posten "Duncan, Helen, fru" i katalogen på arkivet för Society for Psychical Research, som numera är inhyst i universitetsbiblioteket i Cambridge, dyker denna text upp:

"Exemplar av ektoplasma. Material som påståtts ha infångats från fru Helen Duncan, materialiserande medium".

Jag bad att få se "exemplaret av ektoplasma". Bibliotekarien gav mig en konstig blick. Han sa: "Är du säker? Det är väldigt otäckt." Jag svarade: "Föredrar du att jag tittar på det någon annanstans?" Jag tänkte att det kanske fanns en skammens disk dit jag skulle hänvisas för att inte störa andra låntagare. Han sa: "Nej, men var diskret."

Det fanns inget kroppsligt över "exemplaret av ektoplasma" när det anlände, i den strikta bemärkelsen av mänsklig eller djurisk vävnad. Inuti låg en hopvikt hög av vitt fodertyg (inuti), ett billigt handgjort material som gulnat i färgen. Knappt fyra meter hade klippts av från rullen, med stadkanten ofållad och utan sömmar. Det hade tvättats och strukits men vecken efter skrynklorna syntes fortfarande: mönstren efter vecken avslöjade att tygstycket hade varit hårt lindat. Där fanns blodfläckar som inte försvunnit i tvätten.

Detta skrymmande tyg var det andliga stoff som Helen Duncan hade drivit ut ur sin kropp som ektoplasma. Det hade "infångats" - den metafor som vanligen används av andevärldens utforskare - från fru Duncan under en seans 1939.

Helen Duncan var ett skotskt medium, som föddes 1898 och dog 1956. Hennes levnadsår visar hur sökandet efter ektoplasma - stoffet från den andra sidan, den eteriska kroppens substans - fortsatte långt in på 1900-talet. Dess existens ger fortfarande upphov till detaljerade diskussioner på nätet, med porträtt av och historier om dess heroiska protagonister. Fru Duncan hyllades under sin livstid för de molnformade ljusskenen, det böljande andestoff som utströmmade från henne medan hon satt i andekabinettet, stönande och skälvande medan transen fick grepp om henne. Ett mediums kropp blev en porös förmedlare medan fenomenet utsöndrades från mun, näsa, bröst och till och med vagina: hon fungerade som en överföringsenhet - en motsvarighet till den trådlösa mottagaren - och uppfångade kosmiska strålar vars vibrationer skapade fantomer och andenärvaro.

Materialisering var det ord som användes i de psykiska forskarnas kretsar för att beskriva ett fenomen som först blev vanligt under seanser på 1870-talet: frammanandet av andenärvaro i form av föremål och kroppar eller av spår av föremål och kroppar - beröring av bisittarnas kinder eller händer, handklappningar, smekningar eller vindpustar, som om något passerade genom rummet, ibland fingeravtryck eller andra märken, ljudet av klockringning eller eterisk musik, förflyttningar av blommor och andra gåvor från andarna och framför allt ektoplasmiska manifestationer. Dessa antog två dominerande former: lysande, beslöjade, fantomlika varelser, eller gengångare, så som Helen Duncans favorit, en "andekontroll" som kallades "Peggy". Peggy var en manifestation av ett avlidet barn, som hade känts igen av sin mamma under en av fru Duncans seanser och som därefter regelbundet fortsatte att uppträda med intagande konster - hon sjöng och dansade som en av dåtidens barnfilmstjärnor. Men från början var det vetenskapligt inriktade forskare, som inte trodde på andar som de dödas spöken och som inte benämnde sig själva som spiritister, som gav sig i kast med ektoplasma. De sökte kunskap om universums struktur och begreppet ektoplasma växte fram bland viktorianska fysiker och den kognitiva vetenskapen, inte genom tron. Ektoplasmiska fenomen är andens generiska material, inte döda själars unika spöken. (...)

(Utdrag ur katalogtexten "Ethereal Body: The Quest for Ectoplasm" by Marina Warner. Her most recent book is "Fantastic Metamorphoses, Other Worlds" (Oxford University Press) and she is currently working on a study of the invisible, "Spirit Visions" (2003).

SPIRITUS 15 FEBRUARI–13 APRIL 2003

SPIRITUS
15 FEBRUARI–13 APRIL 2003