Inredning för Djurgårdsbrunn

2002
Matsal, läshörna och utemöbler av OSB-skivor, laminerade spånskivor, lysrör med glasfiberväv, oglaserat lergods
Magasin III Produktion

“Vissa hus måste strykas mothårs ibland. En kulturhistoriskt värdefull byggnad visas inte nödvändigtvis respekt genom varsam tillbyggnad, men kan tvärtom framträda i bättre dager om den nya tillbyggnaden skär sig mot den gamla.”

– Uglycute, 2002

Under 2001 utarbetade David Neuman och jag fram en projektidé som byggde på en temporär och dynamisk arbetsprocess. Projektet fick namnet Magasin 3 Projekt Djurgårdsbrunn och pågick under fyra somrar fram till 2005. Det tog plats vid Djurgårdsbrunnsbron, intill kanalen som förbinder Stockholm med den inre skärgården, på en tomt med en befintlig sommarpaviljong och ett värdshus. Under första året utökades arbetsgruppen med Birgitta Hallerström Wallin som blev projektets koordinator. De sista tre åren arbetade Magnus Ericson med oss i den rollen. Vi samarbetade med konstnärer, formgivare, arkitekter, koreografer och musiker med visionen att forma en mötesplats för kultur och en bred allmänhet. Vi ville låta idéerna få styra processen och i experimentell anda gjordes platsen och dess grafiska form om för varje säsong.

Första sommaren gjorde Uglycute (Markus Degerman, Andreas Nobel, Jonas Nobel och Fredrik Stenberg) inredning till värdshuset och möbler till gården. Uglycute vill förhålla sig respektfulla till historien genom att inte skapa pastischer på äldre formspråk. Deras koncept byggde på mottot ”respect by ignoring” genom vilket de kunde utmana besökarens idéer om trivsel och stilkrockar. Istället för att försöka anpassa sig till det givna på platsen, respekterades den genom att låta en stor del av den befintliga interiören vara kvar (den inre fasaden mot kanalen samt husets innertak) och ignorerades genom att skapa en krock mellan det gamla och den helt nya inredningen.

Den nya inredningen var samtida och i kontrast mot huset från 1960-talet valde Uglycute mycket enkla material: skivor i trä och annat som går att kan känna igen från byggarbetsplatsers processer med olika faser. De kallade resultatet en ”tiltad diner”, inspirerad av amerikanska diners med sina bås som ursprungligen kom från tågens restaurangvagnar. Här kunde besökarna äta om de så ville – maten lagdes på plats av kockar och med hjälp av automater serverades den från kl. 8 på morgonen till kl. 02 på natten. På borden placerades unika objekt i keramik, varsin ”conversation piece” för salt, peppar och tandpetare. Dessa tillverkade Uglycute för projektet under en helg tillsammans med ett tiotal personer. I samma anda skapade Uglycute en läshörna inne i värdshuset och på gården utanför hade de gjort ett tjugotal konstruktioner i trä som fungerade som bänkar och bord samtidigt.

I samband med projektet 2002 beskriver Uglycute:

”Att alltid förhålla sig till sin historia riskerar att leda till förstenade och missuppfattade idéer om arkitektur och design. Ikonmodernismen i dagens formgivning känns ofta bara som uttryck för en slö hållning till samhällsutveckling och nytänkande. Offentliga och sociala platser skulle kunna utformas så att man förstår att här är det ’högt i tak’. För att något skall uppfattas som rörligt och påverkbart är det därför viktigt att behandla sin historia med tillbakahållen respekt. Ibland kan till och med det bästa sättet att respektera det gamla vara att helt ignorera det. Det handlar om att respektera sin egen tid och de möjligheter som framtiden rymmer, med den fasta övertygelsen att man är en produkt av sin tid. En tid som givetvis är en produkt av historien men som du har möjlighet att påverka.”

Uglycutes reflektioner 2018 om projektet från 2002:

”Projekt Djurgårdsbrunn utgör ett avstamp och ett fundament för vår övriga produktion. Det visade oss att det var möjligt att förena teori och praktik på ett sätt som vi burit med oss sedan dess. Det blev också genombrottet för en ny sorts estetik som vi idag kan se nästan överallt. Man kan t.ex. konstatera att OSB-skivan och spånskivan har gjort en fascinerande klassresa och att den resan i mångt och mycket började här.”

Sammanfattning av Niki Kralli Anell efter projektbeskrivning och samtal med Richard Julin, 2018. Översättning av Dr. Suzanne M. Cheadle.