Ich bin die Ecke aller Räume

Annika Elisabeth von Hausswolff
9 februari - 8 juni 2008
Curator: Tessa Praun, David Neuman

Annika Elisabeth von Hausswolff

Annika von Hausswolff blev uppmärksammad under tidigt 1990-tal, för sina starkt iscensatta fotografier som i natursköna miljöer ifrågasatte kropp, kön och befintliga maktstrukturer (Tillbaka till naturen, 1993). De bilderna är nästintill dokumentära i sitt uttryck, med en estetik lånad från bildjournalistiken. Den kvinnliga erfarenheten ligger ofta till grund, med kvinnligheten både som tvång (The Third Position in Between, 2004) och som maskerad (The First Position in Between, Utan titel, 2002). Ensamhet och frustration är andra återkommande teman (Ensam vid fönstret, sent på året och Ensam i det bruna rummet, båda från 1999), men där också en känsla av melankoli, saknad och vemod förmedlas. Saknaden, formulerad i termer av frånvaro eller minnen, är tydlig i bland annat bildsviten SPÖKE (2000) och i Utan titel från 1999 (tidigare End of Story, där två stolar står i ett rum). Sängen i Där allting börjar och slutar (1997) och soffan i Domestic Scuplture (2002) är också tömda på liv, men bär spår av det nyss skedda, utan vidare förklaringar eller ledtrådar. Freuds begrepp ”det kusliga” (das unheimliche, det ”o-hemlika”, ordagrant) får en visuell gestaltning, där det välbekanta hemmet plötsligt känns obehagligt och främmande. Idyllen bryts effektivt upp (Flicka med motorsåg, 2002, och Stihl, 2004) när disparata element förs samman till en ny, störande enhet.

Genom att fokusera på enskilda ting såsom exempelvis elementet (”Skelettobjekt”, 2003), persiennen (”Utan titel” och ”Forced Entry by Proxy”, båda från 2003) och handfatet (”Allting hänger ihop, ha ha ha”, 1999), förfrämligas dessa vardagliga ting inför åskådaren och blir till abstrakta former, fyllda med en annan okänd innebörd. Annika von Hausswolff är också en konstnär med rötter inom surrealismens oförutsägbarhet. ”Vägledd av röster” (1998) och ”Studie för skulptur (att lämna den här världen bakom sig)” (1999), är exempel på verk där en vag och suggestiv känsla förmedlas, snarare än en handling eller ett tydligt budskap. Människans omedvetna och hennes drömmar får fysisk gestaltning, och Annika von Hausswolff menar att hennes verk också ska fungera som ”plattformer för [åskådarens] projektioner”. Ibland blir resultatet dråpligt (”Det tar så lång tid att dö”, 2002) ibland poetiskt (”Live from the Ocean”, 2005). Kanske är det existentiella frågor som symboliseras av de ofta återkommande bubblorna, som ett samtida vanitas-motiv (”Försök att hålla ordning på tid och rum”, 1997). Ibland är bubblorna maximalt upplåsta, med det tunna membranet hotande nära att spricka – som den verkar ha gjort i ”Kvinna med Nackstöd” (1999) – ibland är de följsamt hanterbara (”Untitled Bubbles”, 2006).

Det öppet redovisande, det enkla och okonstlade, finns också som en av flera trådar i von Hausswolffs produktion. Lådan (”Untitled”, 2006) kan stå som ett exempel för detta. Denna processinriktade vilja återfinns också i utställningsrummet, där vissa verk inte är uppackade, utan fortfarande finns inslagna på packborden eller vilandes mot en vägg.

Det nya verket, ett tredimensionellt objekt, är ett draperi bakom glas. Draperierna återkommer ofta hos Annika von Hausswolff; som fotografi i ”Now You See it, Now You Don’t” (1999), som fysikt påtagligt objekt i ”Minnet av min mors underkläder förvandlat till ett flamsäkert draperi” (2005) samt som en installation i ”The construction of a Breakdown” på BAC (2005). Glaset, som lovar genomskinlighet och fullständig information, stöter på motstånd av det dovt veckade draperiet i blått på den ena sidan, och det tjocka gullfibret på den andra. Det finns en dörr, men vart den leder är – liksom i Alice i Underlandet – oklart. Dörren som motiv återfinns också i ”Att bära sin dörr genom rummet från 2003”. Glaset i sig skapar nästan en känsla av fotografi, som om konstnären arbetar tvådimensionellt även när hon tar sig an det fysiska rummet.

Verktitlarna är ofta långa och poetiska; ibland ger de nycklar till tolkning, ibland är de lika hermetiskt slutna som bilderna i sig. Den specifika hängningen i ”Ich bin die Ecke aller Räume” följer varken kronologi eller teman, och verkserier har brutits upp. Läsningen blir ny, och när de utforskas på ett icke-linjärt sätt sker nya kopplingar verken emellan.

Annika von Hausswolff är född 1967 och bor och arbetar i Göteborg. Sedan 1990-talet har hon deltagit i en mängd separat- och grupputställningar på institutioner som Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris; Hasselblad Center, Göteborg; ARKEN Museum for Moderne Kunst, Köpenhamn och Hamburger Bahnhof, Berlin. Annika von Hausswolff finns bland annat representerad på Guggenheim Museum i New York, Fotomuseum Winterthur i Schweiz samt Huis Marseille i Amsterdam. På 1999 års Venedigbiennal representerade von Hausswolff Sverige i den Nordiska Paviljongen. Hon har tidigare visats på Magasin 3 som del av grupputställningarna ”Weegee, Jane & Louise Wilson & Annika von Hausswolff” (2000), ”Extension” (2002) och senast i Verk ur Magasin 3 Stockholm Konsthalls samling (2005). Magasin 3 Stockholm Konsthall har under flera år följt Annika von Hausswolffs konstnärskap, och alla verk som visas i utställningen ingår i Magasin 3:s samling.

Sara Despres

Redaktör för publikationen Ich bin die Ecke aller Räume och vikarierande intendent på Magasin 3.

 

 

 

Mer om konstnären