En tyst vår vandrar genom lägenheten

Absalon, Idun Baltzersen, Miriam Bäckström, Pedro Cabrita Reis, Rune Hagberg, Siobhán Hapaska, Annika Elisabeth von Hausswolff, Kimsooja, Maria Lindberg, LG Lundberg, Truls Melin, Jockum Nordström, Primus Mortimer Pettersson, Pipilotti Rist, Peter Schuyff, Sam Taylor-Johnson (formerly known as Sam Taylor-Wood), Marijke van Warmerdam, Jordan Wolfson, Rémy Zaugg, Johan Zetterquist
7 maj - 18 december 2021
Curator: Tessa Praun, Olga Krzeszowiec Malmsten

Annika Elisabeth von Hausswolff

Född 1967 i Göteborg, Sverige. Bor och arbetar i Göteborg, Sverige.

Annika von Hausswolffs fotografier, som ofta har en psykologisk laddning och mångtydighet, anspelar på gränslandet mellan fiktion och verklighet. Hennes praktik spänner över många områden, men några återkommande ämnen genom hennes konstnärskap är samhälleliga maktstrukturer, psykoanalysen och våldstemat. von Hausswolffs uttryck förknippas starkt med noggrant iscensatta fotografier, vars estetik för tankarna till fotodokumentärt material från kriminologiska utredningar. Även hemmets sfär har utforskats och avbildats enligt samma premisser. De noggrant arrangerade fotografierna, där till synes vardagliga objekt och miljöer hämtade ur hemmet porträtteras med en psykologisk laddning, är mångbottnade och suggestiva.

Verket Forced Entry by Proxy (2004) är en närstudie av en tilltygad persienn. I verket finns detaljer som blottar en aktivitet som har hänt. Den mänskliga frånvaron är likväl påtaglig.

Mer om konstnären

Primus Mortimer Pettersson

Föddes 1895 i Östersund, Sverige. Var verksam på Frösön, Sverige, fram till sin död 1975.

Primus Mortimer Petterssons arbeten omfattar måleri, skulptur och vävnader. Som tonåring tog han arbete som sjöman för att undvika värnplikt hemma i Sverige, vilket tog honom över haven till otaliga platser i världen. Efter flera år till havs drabbades Primus Mortimer Pettersson av psykisk ohälsa, som kom att påverka hela hans återstående liv. Han återvände till Sverige och skrevs 1929 in på det som då var Frösö mentalsjukhus i Östersund. Sina återstående 45 år i livet tillbringade han till största delen på sjukhuset. Det var där hans intensiva konstproduktion började. Han täljde och färglade skulpturer och skapade målningar, främst med akvarell och olja, i starka, lysande färger. Om hans tillvaro på Frösön var inrutad och sluten sträckte sig hans motivvärld desto längre bort, ut i världen och in i hans förflutna, minnen och fantasi. Bland motiven i Pettersons omfattande produktion, återfinns träd, landskap, byggnader, skepp, sjöar, hav, städer och emellanåt människor.

De tre skulpturerna i utställningen är troligtvis från 1950-tal och föreställer en kyrkobyggnad, hus och en abstrakt komposition. Skulpturerna är bemålade i pastellfärger och dova nyanser med endast få detaljer. De bastanta, oslipade bitarna av trä och softboard har sammanfogats till ömsom grova, ömsom sköra små konstruktioner. Kanske är de skapade utifrån faktiska minnen, eller för att få kontroll över ett oroligt inre och en tudelad identitet.

Mer om konstnären

Idun Baltzersen

Född 1987 i Trondheim, Norge. Bor och arbetar i Stockholm, Sverige.

Idun Baltzersens arbete kännetecknas av ett experimentellt förhållningssätt till det grafiska mediet och tryckteknikens möjligheter och tar sig uttryck i träsnitt och assemblage i papper, tyg och trä. Grafikens upprepande funktion, som möjliggör produktion av många bilder av samma motiv, används som ett sätt att utforska identiteter och samtida myter. Ofta är det flickans och den unga kvinnans perspektiv som står i fokus. I Baltzersens verk skildras de avbildade karaktärerna med frånvända ansikten och ryggen vänd mot betraktaren. Motiven rymmer en rad detaljer och markörer som kan härledas till den samtida ungdomskulturen. Genom monumentala avbildningar och skiftande positioner låter hon den betraktade ta plats i förhållande till sin betraktare, och ger på så vis motiven auktoritet.

Benämningen ”blå timmen”, som också utgör Baltzersens verktitel, refererar till den tid på dygnet mellan skymning och nattens inträde som ofta beskrivs som melankolisk och ångestladdad. Det är ett ambivalent mellanrum mellan två givna tillstånd, som även kan liknas vid tonårstiden, skildrad i verket Blå timmen (2018). Det är en tid då unga söker sig till såväl fysiska som existentiella frirum och reträttplatser för att slippa insyn och kontroll. I verket upprättas plats för de unga som härmar vuxensamhällets gester, men ännu inte fått eller önskar ha en given plats i dess värld.

Mer om konstnären

Peter Schuyff

Född 1958 i Baarn, Nederländerna. Bor och arbetar i Amsterdam, Nederländerna.

Peter Schuyff är mest känd som målare, men han arbetar även med snidade skulpturer och har en karriär som musiker. Under 1980-talet etablerade sig Schuyff främst genom sitt måleri på konstscenen i New York. Under en svår livsperiod reste han till Nya Guinea och gav sig ut på en vandring med endast ett ombyte och en fickkniv som packning. Under kvällarna sysselsatte han sig med att tälja. Nästintill sovande höll han sin fickkniv stilla och snurrade på en pinne i olika vinklar. På så vis skapades mönster som han kom att se som algoritmer eller formler. Tillbaka i New York flyttade Schuyff ut från Chelsea Hotel där han bott i 16 år och gjorde sig av med en stor del av sina ägodelar. Utan framtidsplaner började han tälja pennor, på samma sätt som han gjort med pinnar på sina vandringar. Täljandet blev en sorts tillfällig livsuppgift, en meditation som han än idag ägnar sig åt när han behöver ta en paus från måleriet. Genom täljandet har han hittat ett skapande som är fritt från hans egna, men även omvärldens förväntningar.

De åtta skulpturerna i verket Eight small totems (2006) har skapats från stockar som konstnären hittade på en strand utanför Vancouver. När Schuyff flyttade dit 2003 började han arbeta med stockar i stället för pinnar eller pennor. Inte längre i mörker men i samma meditativa tillstånd och med liknande teknik tar de form likt totempålar. Skulpturerna formas utifrån en stark närvaro i nuet, samtidigt som de är frånkopplade omvärldens distraktioner.

Mer om konstnären

Jordan Wolfson

Född 1980 i New York, USA. Bor och arbetar i New York och Los Angeles, USA.

Jordan Wolfsons teknologiskt avancerade skulpturprojekt och animationer hämtar inspiration från populärkulturen, och i synnerhet internetmediets funktion och estetik. I Wolfsons arbete, som anspelar på det till synes välbekanta mediala bildspråket, manipuleras och förskjuts vår förståelse av bilder som vi är vana att avkoda enligt en viss etisk kompass. Genom dessa förskjutningar synliggörs frågor om etik och moral, men även den vanskliga relationen mellan avsändare och mottagare.

I Wolfsons tidiga videoverk Over Desensitize (2001) finns inga högteknologiska inslag som är typiska för Wolfons praktik idag – den skildrade händelsen är i det här fallet filmad med en enkel videokamera. I filmen får vi ta del av en intim sammankomst där en grupp människor samlas under en festlig bjudning. Ytliga samtal om konsumtion övergår snabbt i lika lättsamma tankar om existentiella frågor om våra laster. Till en början är kamerablicken en tyst deltagares. Under samtalets gång förskjuts perspektivet vidare och blir till sist chokladtårtans – placerad centralt på festbordet som en mittpunkt med möjlighet att observera sin omgivning och samtalet. Den intima sociala situationen tillåter lättsamma och lätt neurotiska samtal om livets stora och svåra frågor.

Mer om konstnären

Pipilotti Rist

Född 1962 i Grabs, Schweiz. Bor och arbetar i Zürich och i bergen i Schweiz.

Med sitt färgstarka formspråk undersöker Pipilotti Rist både fysiska och psykologiska rum. Hon arbetar huvudsakligen med rörlig bild och drömlika installationer. Kroppen, våra sinnen, ritualer och tabun utforskas lika lekfullt underhållande som poetiskt och intimt. Rist strävar efter att inkludera oss i en specifik miljö och försätta oss ”in i filmen” med en önskan om att vi öppnar våra sinnen för komplexa teman.

För att ta del av Deine Raumkapsel (Din rymdkapsel) måste betraktaren komma nära och luta sig över den till synes anspråkslösa transportlådan för att upptäcka att den rymmer ett sovrum i miniatyr. Alla noggrant iscensatta detaljer bidrar till att ge rummet liv. Den obäddade sängen, den öppna pizzakartongen och den tända lampan ger intrycket att personen som bor där har lämnat rummet tillfälligt.

I Rists miniatyrsovrum finns otaliga personliga referenser från såväl hennes arbete som privatliv. Sekvenser i slowmotion från videor glider över väggarna, styr blicken och drar ner tempot. Den sparsamma användningen av musik och det svaga ljudet av galaktiska vindar förmedlar känslan av att vara på drift – svävande i tid och rum. Rummet har kolliderat med en måne som slitit upp golvet och nu exponerar ett omgivande universum där vila, sömn, men även sömnlöshet, drömmar och intimitet kan äga rum. En plats för avskildhet, introspektion och det undermedvetna.

Mer om konstnären

Sam Taylor-Johnson (formerly known as Sam Taylor-Wood)

Född 1967 i London, England. Bor och arbetar i London, England.

Sam Taylor-Johnson är filmare och fotograf med förankring i spelfilm och den dokumentära traditionen. Hennes arbete skildrar ofta karaktärer i till synes vardagliga miljöer där isolationen och tillstånd av emotionell kris kan anas. I verket Method in Madness från 1994 filmade Taylor-Johnson en metodskådespelare som iscensatte ett nervöst sammanbrott. Filmen utforskar gränserna mellan liv och teater, verklighet och fiktion, men även mellan det offentliga och det privata rummet.

I Brontosaurus (1995) ser vi en naken man dansa i sitt sovrum till vad som ursprungligen var snabb technomusik. Taylor-Johnson har saktat ner hastigheten i det filmade materialet och ersatt det ursprungliga soundtracket med klassisk musik (Samuel Barbers Adagio för stråkar från 1936). Mannen dansar till techno – en handling som ofta sker i ett offentligt sammanhang. Brontosaurus skildrar i stället en scen i det privata rummet där betraktaren tvingas inta kameraperspektivets voyeuristiska blick. Den nakne mannen blir betraktad, men befinner sig i en sinnesstämning som inte märkbart påverkas av att han blir filmad. Han har upprättat sitt eget sammanhang – en trygg plats inom hemmet, men kanske framförallt ett mentalt tillstånd, där han kan ge sig hän åt musiken. Filmen, som avsiktligt är lågupplöst inspelad med Hi8-videokamera, refererar även till klassiska teman inom konsten, som livets förgänglighet och kroppens styrka och sårbarhet.

Mer om konstnären

Jockum Nordström

Född 1963 i Stockholm, Sverige. Bor och arbetar i Stockholm, Sverige.

Jockum Nordström har arbetat gränsöverskridande med konst, böcker och musik sedan slutet av 1980-talet. Tecknandet har följt honom sedan barnsben, och det naivistiska uttrycket återfinns även i hans praktik som vuxen. Han arbetar med bland annat teckning, måleri och collage. I Nordströms praktik skildras relationer och sexualitet, men även minnen och utforskandet av det undermedvetna. För att gestalta det han inte kan komma åt eller få grepp om i den plana ytan, arbetar Nordström även med skulpturer av papper och kartong. Det givna mediets begränsning i såväl skala som det sköra materialet har han beskrivit som en viktig komponent i arbetet med de arkitektoniska objekten.

Utställningen har lånat sin titel från Nordströms skulptur En tyst vår vandrar genom lägenheten (2015), som presenteras tillsammans med ytterligare tio objekt av konstnären, skapade under samma period. Nordströms naivistiska konstruktioner kan beskrivas som arkitektoniska pussel för vårt inre och personliga erfarenheter. I de bräckliga skulpturerna sammanfogas beståndsdelar som går att komponera om till nya arrangemang. Objekten för tankarna till såväl barnteckningar som modernistisk arkitektur, och svenska förorters miljonprogram. De skildrar fysiska rum, upprättade för ett fortsatt utforskande av känslor, relationer och minnen.

Mer om konstnären

Siobhán Hapaska

Född 1963 i Belfast, Irland. Bor och arbetar i London, England.

Kärnan i Siobhán Hapaskas arbete är intresset för mänskliga relationer som tar sig uttryck i materiellt komplexa och mångbottnade skulpturala verk. Hennes arbete rymmer sociala och ideologiska aspekter – men även frågor kring natur och teknologi. Verken är ofta formmässigt gåtfulla och avslöjar ett sakligt utforskande av känslor såsom ensamhet, alienation och humor.

Ökenbusken, ”tumbleweed”, för inte sällan tankarna till den mytiska amerikanska västern med öppna vidder som är den perfekta scenen för tillflykt och förnyelse. När växten dör lossnar den från sina rötter och dras med av vinden. På så sätt sprider den sina frön samtidigt som den gradvis förstör sig själv. I verket Ecstatic (1999) förflyttas en verklig ökenbuske omkring med ryckiga rörelser längs ytan på ett podium. Dess normala slumpmässiga rörelse genom öppna landskap har här blivit tyglad och kontrollerad, men inte helt stillad. Hapaska visar oss det naturliga och konstgjorda, det fria och begränsade sida vid sida. Men verkets titel leder oss bortom dessa enkla motsatser och betonar konstnärens kontinuerliga intresse för resande, rotlös-het och längtan. I ett tillstånd av extas – av att vara utanför dig själv – utför du en form av flykt som inte kräver någon fysisk resa. Siobhán Hapaska menar själv att hon har räddat ökenbusken från sitt öde – att färdas planlöst till dess att den sönderdelas – genom att begränsa dess framfart.

Mer om konstnären

Rune Hagberg

Föddes 1924 i Uppsala, Sverige. Var verksam i Härnösand, Sverige, fram till sin död 2015.

I Rune Hagbergs konstnärskap återfinns ett ihärdigt och konsekvent utforskande av tystnaden och slutenheten. I sin praktik närmade han sig dessa tillstånd genom en rad tekniker förankrade i måleri och teckning. Djupt influerad av zenbuddhismen och sin tids kalligrafiska riktningar arbetade han under 1950-talet till en början med tusch på papper i storskaliga verk. Hagberg, som var autodidakt, verkade i den konstnärliga riktning som kallas för spontanismen. Det faktiska utförandet, och framförallt det slumpmässiga vis som färgen och tuschet tog form på pappret, var en viktig del av verkens tillblivelse. Så småningom kom Hagbergs praktik att fokusera på en gradvis uppluckring av bildytan, ett slags eliminering av pappersarket, som för att närma sig idén om intet. Detta utforskande tog sig senare uttryck i skulpturala objekt.

Verken I tystnaden (2005) och Avsiktslös rörelse (2003) i utställningen är två av dessa. Skulpturerna består av pappersark i varierande mått, som bemålats, rullats ihop och varsamt tillförslutits med snören. Hagbergs skulpturer, som han benämnde refuser, höljer in bildytan. De vägrar att låta sig dekonstrueras och inger känslan av att vi inte får tillgång till deras innersta. Skulpturerna kan liknas vid psykologiska tillstånd av slutenheten, men i konstnärens fall även den personliga friheten. De ger uttryck för hans hållning: att genom sin praktik utforska det ogripbara i vår tillvaro.

Mer om konstnären

Pedro Cabrita Reis

Född 1956 i Lissabon, Portugal. Bor och arbetar i Lissabon, Portugal.

Genomgående i Pedro Cabrita Reis praktik finns ett intresse för vår perception och hur vi i förhållande till den upplever vår tillvaro. Utifrån ett personligt och filosofiskt perspektiv arbetar han med måleri och arkitektoniska och skulpturala installationer. De består ofta av industri- och spillmaterial med tidigare historia och användningsområden, som dekonstrueras för att åter fogas samman i nya objekt. I motsats till hur man tidigare förhållit sig till måleriet – som ett sätt att blicka ut i världen – använder sig Cabrita Reis av måleriets egenskaper för att vända blicken tillbaka mot betraktaren. Verken består ofta av högblanka element (bemålade ytor, glas, speglar och ljuselement) som reflekterar oss, och gör oss medvetna om vår egen del i betraktandet.

True Gardens är ett projekt som innefattar ett antal ”trädgårdar” – verk som har tagit platsen de placeras på i anspråk. Installationen True Gardens #2 (Stockholm) skapade Cabrita Reis speciellt för sin separatutställning The Silence Within på Magasin III år 2001. Utifrån måleriet har han närmat sig det arkitektoniska och byggt ett enormt landskap av lysande, transparenta och målade glasskivor. Trädgården är enligt honom naturens geometri, ett rum för tanke och kontemplation. Med sina verk försöker han vända blicken nedåt, bort från maktgester i höjden, in i människan själv.

Mer om konstnären

Rémy Zaugg

Föddes 1943 i Courgenay, Schweiz. Var verksam i Pfastatt, Frankrike, och Basel, Schweiz, fram till sin död 2005.

Rémy Zaugg arbetade med text och ordets mening som subjekt i sina målningar, där vårt seende och vår perception är ofta förekommande teman. I hans verk används språket fragmentariskt för att förmedla det mest livsavgörande för en människa, att bli sedd av den Andre. Zaugg var av uppfattningen att seendet och medvetandet är tätt sammanlänkade och att vår världsuppfattning tar form genom ett överlappande av dem. Genomgående i hans praktik fanns en vilja att göra betraktaren medveten om de perceptiva redskapen som var och en besitter. Han lade stor vikt vid det rum som uppstår mellan konstverket, mottagaren och kontexten. Zaugg intresserade sig även starkt för språket och dess makt att dekonstruera och åter konstruera nya sammanhang. Tidigt i sin praktik fann Zaugg en position mellan måleriet och texten (mellan det vi ser och det vi läser) – och det var i detta gränsland han arbetade med sina omfattande verkserier. Zaugg verkade i en rad olika medier, bland annat måleri, teckning, text, skulptur och arkitektoniska modeller.

Mer om konstnären

Marijke van Warmerdam

Född 1959 i Nieuwer Amstel, Nederländerna. Verksam i Amsterdam, Nederländerna, och Karlsruhe, Tyskland.

Marijke van Warmerdams arbete involverar ofta repetitiva och långsamma skeenden, till synes fria från en pådrivande handling. Hon arbetar med film, fotografi och skulptur. van Warmerdams filmer kan beskrivas som betraktelser av vardagliga situationer och miljöer. I motsats till filmmediets klassiska berättarstruktur med ett tydligt narrativ, som för handlingen framåt till en slutgiltig upplösning, ligger van Warmerdams intresse i skildringen av nuet. Hennes filmverk skapar på så sätt loopade, meditativa sekvenser. Genom att återupprepa detaljer ur vardagens betraktelser kan filmerna ses som ett försök att bryta vårt linjära förhållningssätt till tiden.

Videoverket Wind (2010) visar partiklar som dras med av en spontan vindpust och färdas planlöst över ett till synes obefolkat industrilandskap. Kameran följer närgående vindens framfart över asfalten när den rycker med sig löv, skräp och en ensam fjäder som får följa med i det okontrollerade kringdrivandet. Vi får ta del av både vindens fria tillstånd, som när den har möjlighet att dra fram planlöst, men även florans anpassning till sin miljö.

Mer om konstnären

Johan Zetterquist

Född 1968 i Arvika, Sverige. Bor och arbetar i Göteborg, Sverige.

Johan Zetterquists praktik tar sig uttryck i utopiskt förankrade idéer och egeninitierade designförslag för det offentliga rummet. Genom ett absurdistiskt förhållningssätt till design och stadsplanering utmanar han vår förståelse av sociala konventioner och normer. Zetterquists ambitiösa projekt kan ta form som texter, fotografier, skulpturer och storskaliga installationer anpassade till såväl en utställningskontext som det offentliga rummet. De ämnen han utforskar befinner sig ofta inom den urbana kontexten och konfronterar vår moraliserande inställning till det konstgjorda.

Make-out Tower – tower solution for flat cities (2003) är ett designförslag för en skyskrapa, anpassad specifikt för platta städer. Varje våning kan nås med bil och högst upp finns en utkiksplats för fysisk interaktion. Modellens uttryck anspelar på former och designelement som känns igen från såväl den brutalistiska som den futuristiska arkitekturen. Till skillnad från den klassiska arkitektoniska modellen, som vanligtvis beskriver en funktionell idé, finns här en vilja att frångå det utilitära till fördel för utopin. Verket skildrar behovet av en plats i staden dit personer kan dra sig undan för fysisk intimitet. Ett konstverk som på ett lågmält humoristiskt sätt tar upp frågor kring vårt behov av olika sorters offentliga platser i staden.

Mer om konstnären

Miriam Bäckström

Född 1967 i Stockholm, Sverige. Bor och arbetar i Stockholm, Sverige.

I Miriam Bäckströms arbete finns ett genomgående intresse för karaktärer och roller. Genom fotografi, video, text, performativa praktiker och textila installationer utforskar hon vårt förhållande till skådespelet och det sociala härmandet, som utgör en grund för vårt identitetsskapande. Även de privata och offentliga rum vi skapar för att bekräfta och upprätta våra roller har lyfts fram i Bäckströms praktik, bland annat i verket Set Constructions (1995–99). Under arbetet med den omfattande fotografiska serien (varav sju fotografier presenteras i utställningen) använde sig Bäckström av dokumentärfotografins estetik och metoder. Under fem år dokumenterade hon scenografier som använts för film, TV och reklam. Fotografierna skulle kunna vara dokumentationer av faktiska hem, kontor och publika mötesplatser, men detaljer som kamerastativ, abrupt avbruten arkitektur och inredning avslöjar deras funktion som utstuderade iscensättningar. Genom att sätta fokus på iscensättningar av verkligheten, pekar Miriam Bäckström på att alla miljöer i vårt samhälle kan uppfattas vara konstruerade.

I Set Constructions skildras såväl mer eller mindre offentliga miljöer som idén om hemmet. Definitionen av ett hem har fått ytterligare aktualitet i och med dagens rådande situation där förskjutningar skett mellan hemmet och arbetsplatsen. Den yttre världen har flyttat in i våra hem och än mer suddat ut gränsen mellan det offentliga och vår privata sfär.

Mer om konstnären

Absalon

Föddes 1964 i Ashdod, Israel. Var verksam i Paris, Frankrike, (från 1987) fram till sin död 1993.

Absalons arbete omfattar vita arkitektoniska strukturer och modeller, filmer och teckningar, som utifrån ett personligt perspektiv utforskar frågor om boende, trygghet och självvald isolation. Hans mest omfattande projekt är asketiskt avskalade bostadsmiljöer som han kallade för Cellules (celler). Anpassade för endast en person och utformade efter Absalons egna kroppsmått skulle de utgöra en plats för avskildhet, isolation och introspektion, samtidigt som de skulle ha en närhet till staden.

De presenterade videoverken tar upp två viktiga aspekter i Absalons utforskande praktik; förhållandet mellan kropp och funktionsobjekt, samt kroppens och psykets begränsningar. Proposition d’Habitation (1990) visar en rumslig miljö med objekt utan tydlig funktion som Absalon ses använda. De rörelser och handlingar som objekten ger upphov till kontrollerar och styr hans rörelsemönster. Verket visar Absalons egna behov – därigenom antyds att funktions- objektet inte är helt och hållet objektivt, utan bundet till personliga intressen.

I videoverket Bataille (1993) syns Absalon i en intensiv skuggboxningsscen mot en osynlig fiende. Absalons upprepande slag ut i tomma intet leder till stunder av utmattning, men aggressionen i hans kropp finner aldrig någon slutgiltig upplösning. Genomgående i hans konstnärskap finns en strävan efter att finna ro i sina isolerade, asketiska miljöer – i Bataille försöker han erövra kontroll över sin egen situation som hela tiden verkar undgå honom.

Mer om konstnären

Truls Melin

Född 1958 i Malmö, Sverige. Bor och arbetar i Köpenhamn, Danmark.

Truls Melins arbete kännetecknas av ett poetiskt och lågmält lekfullt uttryck. Motiven i Melins konst utgår från bibehållen barnslig fantasi och ett intresse för modellbyggande och konstruktion, som han omsatt i flera verksserier. Skulpturerna är ofta utförda i begränsade färgskalor, som ger intrycket av en monokrom helhet. I likhet med minimalismen återkommer Melin ofta till former som ingår i ett seriellt system, men det som särskiljer hans arbete från minimalisternas är verkens förankring i personliga minnen och referenser.

Skulpturen Mentalt sällskap (2009) skapades speciellt för platsen framför Magasin III och är Melins första verk med en utomhusplacering i Stockholm. Den över fem meter höga skulpturen är ett invecklat rörsystem med flera paralleller till hamnens miljöer. Verket är målat i en grön färgnyans som anses ha lugnande egenskaper och som Melin ofta återkommit till i sina arbeten. Färgen känns igen från interiörer på psykiatriska kliniker, men används även i trånga besättningsutrymmen i u-båtar och flygplan. Två figurer är införlivade i denna labyrintlika struktur. Hopplöst fast i systemet tycks de ha smält samman med rören och deras statiska form. De två figurerna befinner sig i ett slags utanförskap, men gör varandra sällskap i en fantiserad och önskad gemenskap. Melin har själv refererat till sina verk som tystnadsskulpturer. Arbetet med dem är för honom ett sätt att avskärma sig från omvärldens brus.

Mer om konstnären

LG Lundberg

Född 1938 i Malmö, Sverige. Bor och arbetar i Stockholm och på Smådalarö, Sverige.

LG Lundbergs praktik har präglats av ett utforskande av motivvärldar som tillåtit honom att dröja sig kvar i ämnen och uttryck som fångat hans intresse. Han debuterade på 1960-talet med måleri som hämtade sitt uttryck i massmedia, reklam och populärkultur, för att under 1970-talet fokusera på konkreta detaljer i vardagen och en alltmer introspektiv blick. Under denna tid påbörjade han en serie målningar med upprepade skildringar av sjukhusskärmen och dess psykologiska laddning. I ett nästa steg följde en fördjupning i stängsel.

Stängslen i LG Lundbergs målningar inhägnar, omger och avgränsar. Målningarna kom ursprungligen ur ett uppdrag att illustrera fyra dikter av Werner Aspenström, men utvecklades till en fördjupning i en motivvärld som LG Lundberg utforskade under åren 1973–79. Motivet har ingen början och inget slut – det avbildade nätet av galvaniserad järntråd täcker hela verkytan och avtecknas mot en kolsvart bakgrund. Målningarnas teknik har varierat mellan kol, olja och akryl, och kombinationer av dem, på duk. Vi kan förstå stängselmotivet utifrån en rad olika perspektiv. Är det ett tryggt barndomsminne vi ser – stängslet som skiljer den upplysta fotbollsplanen från det omgivande mörkret – eller är det ett sammanhang vi inte har tillträde till?

Mer om konstnären

Maria Lindberg

Född 1958 i Ljushult, Sverige. Bor och arbetar i Göteborg, Sverige.

Maria Lindbergs arbete tar sig uttryck i ett betraktande av till synes anspråkslösa händelser och skeenden hämtade ur vardagen. Även språket och den underliggande humorn – ömsom mörk, ömsom lågmäld – spelar en central roll i Lindbergs konst. Hon arbetar främst med teckning och måleri, men även fotografi, collage och performativa handlingar med paralleller till 1960-talets Fluxusrörelse. Lindbergs uttryck kännetecknas av en avskalad minimalistisk hållning, där verken ofta är flerbottnade och berör samhällets normer och strukturer, men även känslor som närhet, ensamhet och längtan. Verket En om dan/One a day (1997) visar en ung kvinna som vilar på en obäddad säng i ett sovrum i fullt dagsljus. Texten ”en om dan” står skriven över bilden med svart tuschpenna. Vad denna text refererar till kan vi endast gissa. Är scenen harmoniskt vilsam eller ångestladdad? Lindberg ger inga närmare förklaringar. Vilan finns även närvarande i målningen Resting Monument (1999), där Eiffeltornet har lagt sig ned. Ett monument, rest till minne av en betydelsefull person eller händelse, är själva symbolen för stabilitet. Kanske även de mest stadiga monumenten behöver tid för återhämtning?

De fyra verken av Lindberg i utställningen utspelar sig i såväl våra allra mest privata rum, som i offentliga miljöer där vi förväntas interagera med andra enligt upprättade sociala regler.

Mer om konstnären

Kimsooja

Född 1957 i Taegu, Sydkorea. Bor och arbetar i New York, USA; Paris, Frankrike; Seoul, Sydkorea.

Kimsoojas arbete utforskar teman som mellanmänskliga relationer, migration och textila hantverkstraditioner. Hennes multimediala praktik involverar bland annat performance, film, skulptur och platsspecifika installationer. I Kimsoojas performativa verk har frågor om icke-görandet som aktiv motståndshandling varit ett återkommande tema. Hon använder sig ofta av element ur koreansk kultur som bär spår av liv, minnen och historia. Under tidigt 1990-tal började Kimsooja använda så kallade bottarier i sitt arbete. Bottarin är en sorts tygknyte som i Korea historiskt använts som en enklare form av förvaring av ägodelar vid snabb förflyttning.

Bottari Zocalo (2000) skildrar en folkmassa på torget Zócalo, Mexico City. I skymningen blir massan till ett (folk)hav. Vi kan ana att individerna som utgör helheten måste förhålla sig kroppsligt till varandra för att ta sig fram, fortsätta lyssna och ta del av den sociala situationen. Folkmassan rör sig följsamt, men också brytningar och schismer blir synliga – i likhet med vågor som följer varandra, eller bryter varandra motströms. Bottari Zocalo kom till genom en tillfällig betraktelse av en grupp människor som Kimsooja fångade i en videosekvens. För Kimsooja har filmsekvensen samma funktion som bottarin. Den sveper in och fångar helheten, för att sedan tillåta oss att närmare se enskilda individer och skeenden.

Mer om konstnären