Walking & Falling
Sigalit Landau
Sigalit Landau
f. 1969, Jerusalem (Israel)
Utbildad som dansare arbetar Sigalit Landau ofta med den egna kroppen som uttrycksmedel. I Standing on a Watermelon in the Dead Sea (2005) balanserar hon naken och ståendes på en vattenmelon i just Döda Havet. Hon kämpar för att behålla en upprätt position eftersom materia är tänkt att flyta i liggande position. Hon får stöd av det extremt salta vattnet som bär upp melonen och henne själv. Allt levande består och är beroende av vatten. Men saltet som håller dem uppe är även det som gör att vattnet inte är drickbart. Som en paradox har israeliska forskare lyckats odla en melon med saltvatten. Den är rödare och sötare – som ett svar på saltvattnet producerar frukten mer socker.
Richard Long
Richard Long
f. 1945, Bristol (England)
Richard Long har promenerat för att förverkliga idéer som han sedan bevarat och beskrivit i skulpturer och teckningar. Han har rest världen över – tagit sig till polcirkeln, vandrat genom Afrikas öknar, promenerat från den sydligaste till den nordligaste punkten av brittiska fastlandet, räknat stenar och dragit handen utmed Titicaca sjöns yta. Richard Longs vandringar är nära knutna till naturen och dess rytm, och han ser dem som skulpturer i sig. När han sedan presenterar dessa i utställningar använder han sig av naturens material och former. Stigen har en central plats – antingen den är fysisk eller en symbol för livet. Texten A Stream of Fragments är konstnärens anteckningar från projekt under åren 1971-90, publicerade i foldern Richard Long Tate Gallery 1990-91.
Danica Phelps
Danica Phelps
f. 1971, New York (USA)
Danica Phelps använder och återger delar av sitt privatliv då hon minutiöst redogör för sina vardagliga aktiviteter och finanser. I form av teckningar och ett eget statistiskt system antecknar hon alla sina inkomster med grönt och utgifter med rött. Det inringade numret på verken är teckningarnas pris och det andra konstnärens utgifter. I verket Walking 9-5 Amsterdam (2001) har hon bytt ut ”working” mot ”walking” och gått flera dagar i sträck mellan kl. 9.00 och 17.00, en genomsnittlig arbetsdag. Amsterdams innerstad var hennes utgångspunkt och Phelps promenerade rakt ut ur staden. Efter två timmar var hon på landsbygden och på väg uppför ett berg, efter åtta timmar hade hon nått havet och stadsgränsen. Längs vägen köpte hon en Fanta eller behövde en ny skoborste. Liknande projekt med fokus på gåendet har Phelps även genomfört i bl.a. New York och Wien.
Vangelis Vlahos
Vangelis Vlahos
f. 1971, Aten (Grekland)
I videoverket Untitled Knight 1 (1997) åker en riddare i skinande rustning runt på rullskridskor i en gymnastiksal. Han lever dock inte helt upp till förväntningarna av ära och storhet där han klumpigt far runt och oftare ramlar än håller sig kvar på fötterna. Rustningen faller bitvis isär – det är en originalkostym från filmen Excalibur (1981) som berättar legenden om Kung Artur och riddarna kring det runda bordet. Vlahos riddare anstränger sig för att behålla kontrollen över den egna kroppen, att hålla den i rörelse och balans. Verket kom till under ett studieår i Manchester vilket för Vangelis Vlahos var den första längre perioden utanför hemstaden Aten. Riddarens ansträngningar har paralleller till upplevelsen av att närma sig en ny plats.
Anna Gaskell
Anna Gaskell
f. 1969, Des Moines, Iowa (USA)
Teckningarna i At Sixes and Sevens (2003) bildar tillsammans ett mönster som rör sig över väggen: balanserandes på varandras kroppar i höga klackar klättrar, halkar och sträcker sig nakna gängliga kvinnokroppar från ett papper till ett annat. Detta virrvarr av kroppar föreställer en elak version av barnleken King of the Castle som går ut på att slänga sig på varandra och kämpa för att vara ensam kvar högst upp. Anna Gaskell är känd för sina monumentala fotografier av unga flickor i olika psykologiskt laddade situationer. Inspirationen kommer från historier hon hört eller upplevt. I detta verk har hon övergett fotografiet vilket hon själv förklarar med att hon inte kan be sina modeller inta alla de positioner och rörelsemönster som hennes fantasi kräver.
Sam Taylor-Johnson (formerly known as Sam Taylor-Wood)
Sam Taylor-Wood
f. 1967, London (England)
En man i kostym med en vit duva på huvudet steppar nonchalant på en annan mans bröstkorg utan att denne rör en min. Dansens takt och längd verkar bestämmas av duvan. Med avlägsen blick steppar mannen rytmiskt och allt mer ihärdigt ända tills fågeln flyger sin väg. Filmen Ascension (2003) är en 4,5 minuter lång dramatisk bild av ett absurt scenario. Det stora fotografiska verket The Leap (2001) visar en man i bar överkropp avbildad ovan mark med trädens lövverk som bakgrund. Det engelska ordet ”leap” betyder både att hoppa, ett språng – den fysiska aktiviteten, och ett hinder.
Sam Taylor-Wood är fotograf och filmmakare och berör i båda dessa verk gränserna mellan det heliga och det profana – renässansens och barockens religiösa bildspråk blandas med dagens sekulära och urbana världsbild. Många av hennes arbeten närmar sig samtidsandan och individens roll inom den sociala gruppen.
Rebecca Horn
Rebecca Horn
f. 1944, Michelstadt (Tyskland)
I sina tidigaste performance verk arbetade Rebecca Horn med kostymer som förlängde kroppsdelar. Dokumentationen av fyra av dessa verk har valts ut för Walking & Falling. I Kopf-Extension (1972) har en person en gigantisk strut på huvudet och är beroende av fyra medhjälpare för att kunna ta sig fram. Det blir tydligt hur förutsättningarna har förändrats – med den långa struten på huvudet är balanspunkten i kroppen förflyttad och personen måste försiktigt ta ett steg i taget och lära sig gå igen. Fingrarna i Handschuhfinger (1972) är förlängda och utforskar rummet med sina nya proportioner, medan förlängningen av axlarna i Schulterstäbe (1971) och den vita solfjädern i Weisser Körperfächer (1972) förstärker respektive utmanar kroppens balans och rörelse. I ett annat verk har Rebecca Horn gjort en enhörningskostym till en kvinna speciellt utvald för hennes sätt att gå. Hon lät henne promenera genom ett vetefält och en skogsallé iförd en dräkt som surrats fast på kroppen för att hålla uppe ett horn på huvudet. Einhorn 1 och Einhorn 2 är fotografiska dokumentationer av denna performance. Kroppsförlängarna och de kinetiska skulpturerna har Horn återanvänt i bl.a. filmen Der Eintänzer (1978). Det är en spelfilm utan tydlig logik. Rebecca Horn har fantiserat ihop ett scenario om olika personer hon känt och träffat. Karaktärerna och deras öden vävs samman då de möts i hennes studio i New York medan hon själv befinner sig utomlands. Rebecca Horns monotona berättarröst tillsammans med otaliga obskyra scener – en balettdansös balanserar ett strutsägg på huvudet, ett bord börjar dansa och en kvinna gungar ut genom ett fönster – resulterar i en surrealistisk historia med Central Park som bakgrund.
Ann Hamilton
Ann Hamilton
f. 1956, Lima, Ohio (USA)
Under åren 1984-1993 arbetade Ann Hamilton med den fotografiska serien untitled (body object series) som består av 16 porträtt där konstnären interagerar med olika vardagliga objekt och material. Objekten som lagts till tycks växa ut från kroppen som extra delar eller så har objekten fått en kropp. Hybriden har både drag av galenskap och ett barns lek. Med en del av kroppen kamouflerad, som en buske på huvudet, är flera av sinnena avstängda från omvärlden och utifrån de begränsningarna tar kroppen sig framåt. Hamilton är framförallt känd för storskaliga installationer. Hon arbetar ofta med taktila material som hästhår, honung och tyg. Återkommande låter hon en person utföra en repitativ syssla som en del av installationen.
Bruce Nauman
Bruce Nauman
f. 1941, Fort Wayne, Indiana (USA)
På 60- och i början av 70-talet laborerade många dansare och konstnärer med olika vardagsaktiviteter och rörelsemönster som utgick från den egna kroppen. Bruce Nauman har gjort flera verk där han tagit fasta på en enkel rörelse och isolerat den. Han har fallit bakåt mot ett hörn så länge han orkade, stampat takten i sin studio, gått överdrivet och gått i olika mönster. Allt dokumenterades på film och video. I Walk with Contrapposto från 1968 rör sig konstnären med överdrivna höftrörelser genom en smal korridor. I motsats till de tidigaste stela skulpturerna av människokroppen modellerade klassicismens greker och senare renässansens skulptörer den mänskliga formen i en asymmetrisk och därmed mera avslappnad och realistisk pose som skulle ge intryck av rörelse i en statisk figur. I posen är höfter och ben vridna i motsatt riktning till huvudet och skuldrorna. Nauman har använt ställningen contrapposto och översatt den till en rörelse och gångart.
