A.R. Penck

INNEHÅLL:

A.R. Penck av Donald Kuspit

Utställningskatalog nr 4.
36 sidor, färg. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 1989 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.

Pris: 150 SEK (ca. 16 EUR)

A.R. Penck av Donald Kuspit

“Totem, fetisch och tabu har varit verkningsfulla idéer i väst alltsedan Freud och utövar fortfarande ett visst inflytande på våra liv och föreställningar.” A. R. Penck

A. R. Pencks skulpturer är primitivistiska vad gäller metod och innebörd. De har det elementära, laddade utseende som bara en grov, oregelbunden vårdslöst skulpterad yta som ibland rymmer ett objet trouvé i stil med maskindelen i XRFKTKFR, 1986 kan åstadkomma; och den djupt emotionella innebörden hos det totemistiska och fetischistiska. Majoriteten av Pencks verk är upprättstående figurer, men gefiederte Scblange, 1985 har också totemistiska och fetischistiska implikationer. Som bekant kan en totemfigur anta djurutseende. Jag vill göra gällande att StandartModell Antiatomkraft Grün-Grün-Grün, 1987 paradoxalt nog bildar klimax på Pencks upptagenhet av totembilden särskilt som verket saknar totembildens form och ikonografi. Den är väsentligen en anhopning av fragment med samma uttrycksfullhet som stenar i en zenträdgård men symboliskt antyder den helhetens uppläsning snarare än dess återbildning, vilket är fallet med trädgården. Pencks fragment har en innebörd som förintar snarare än läker.

Att betrakta Pencks skulpturer enbart som neoprimitivistiska – som ytterligare ett utslag av åttiotalets postmodernistiska förnyelse – är att grovt missförstånd dem. Det vore att utsätta dem för en ytlig, hastig läsning. De har otvivelaktigt likheter med det tidiga nittonhundratalets primitivistiska konst, särskilt den tyska expressionismens primitivism sådan den tedde sig under sina glansdagar. Men den primitivismen tenderar att vara optimistisk och upprymd; Pencks primitivism är av ett melankoliskt, pessimistiskt kynne. Pencks frusna manliga figurer – deras bronsering bekräftar deras orörliga, passiva tillstånd – befinner sig på stort avstånd från Kirchners flytande, dynamiska kvinnofigurer, de skulpterade såväl som de målade. De har mer att göra med den totemistiska hermesfiguren av järn i Beuys Tram Stop, 1977 än med Kirchners Nude Woman, Sitting With Her Legs Crossed (på en bit av en trädstam), 1912. Den tidiga tyska expressionismen var huvudsakligen psykosexuell – pansexuell – till sin innebörd. Den idealiserade figurerna och gav dem en tidlös pastoral/paradisisk livlighet som stod i antitetisk motsats till den vulgära, hårda storstadsvärld som verken tillkom i. Figurerna symboliserade sexuell frigörelse; de var ett biofilt motgift mot – imagistiska amuletter mot – konstnärernas och den triviala borgerlighetens nervösa sexualitet. Pencks sena expressionistiska primitivism av sent nittonhundratalsmärke saknar inte psykosexuella implikationer, vilket ju hans hänvisning till den freudianska innebörden av totem och fetisch visar, men hans figurer har mer att göra med jaget. Den skenbara sexuella betydelse hans figurer besitter maskerar deras narcissistiska innebörd.

(Utdrag ur katalogtexten av Donald Kuspit, 1989.)

SLUTSÅLD