Agnes Martin

Utställningsfolder nummer 1
Text: Eva Hallin, konsthistoriker och kritiker
Antal sidor: 5

Språk: svenska och engelska
År: 1994

Agnes Martin har kallats ”den mest berömda okända konstnären i Amerika”. Sedan hennes första separatutställning hos Betty Parsons i New York 1958 har hon behandlats med stor respekt av kritikerna och hennes verk har köpts in av museer och samlare i såväl USA som Europa. Bland hennes vänner och kollegor hos Betty Parsons kan nämnas Mark Rothko, Barnett Newman, Ad Reinhardt och Ellsworth Kelly och under en period även Georgia O’Keeffe. Ändå är det få som omedelbart kan placera Martin och hennes konstnärskap på den karta som konstvärlden utgör.

Orsakerna är flera, bland annat det faktum att Martin själv undvikit rampljuset. Hon lämnade New York 1967 efter nio års vistelse och bosatte sig småningom i New Mexico, där hon med egna händer byggde sig ett hus i öknen. Hon avbröt också sitt konstnärliga skapande och återupptog det först 1974.

Agnes Martin har också visats nog så sparsamt genom åren. En första översikt av hennes verk visades i Philadelphia 1973, men sedan dröjde det till 1992, då Whitney Museum anordnade en stor retrospektiv utställning. I Europa ställde Stedelijk Museum i Amsterdam ut hennes målningar och teckningar 1991.

Hon låter sig inte heller inordnas under någon bestämd kategori eller skola på något enkelt sätt. Ofta ses hon som minimalist på grund av utgångspunkterna i ett geometriskt rutmönster och den nedtonade färgbehandlingen. Själv betraktar hon sig däremot tveklöst som abstrakt expressionist. ”Mitt arbete handlar om känslor.” har hon förklarat. ”Inte om personliga känslor utan om abstrakta känslor. Det handlar om de odefinierbara ögonblick av glädje som vi alla kan erfara.”

Att som betraktare ställas inför Agnes Martins målningar innebär något av en utmaning. Målningarna är sparsamma i sitt uttryck och de äger en subtil precision, vilket förlänar dem en tomhet som vid en första anblick kan framstå som en stumhet. Titlarna ger inte heller några säkra ledtrådar. Ofta är de, som i denna utställning, ”Untitled”, men även när titlar anges är de till en början förbryllande. På vilket sätt, frågar man sig, kan dessa vertikaler och horisontaler knytas till platser eller naturföreteelser som ”The Beach”, ”Desert”, ”Drops”, ”Leaf in the Wind” och ”White Stone”, för att nämna några av Martins övriga verk. Målningarna är ju helt klart vare sig landskapskonst eller ens avbildande i traditionell mening.

Granskar man målningarna närmare kan man dock förstå vart Agnes Martin syftar. På nära håll kan man urskilja hur linjernas skärpa ibland framhävs eller ibland tycks upplösas i förhållande till ytan. Inga tekniska hjälpmedel har använts, utan handen har fått följa ytans textur. På lite avstånd upphävs denna påtagliga materialitet och dukens väv, ytbehandlingen och banden av färg tycks snarare skapa en immaterialitet, ett spel mellan ljus och skugga. Samtidigt bidrar kompositionens stramhet till ett ogenomskinligt, kompakt intryck. Genom att låta dessa element spela mot varandra avser Martin att skapa en atmosfär i vilken det är möjligt att känna igen sig; att återuppleva en stämning av att till exempel befinna sig i ett landskap. Det är i denna mening som hennes konst har kallats ”abstrakt sublim”.

Agnes Martins estetik är förankrad i en transcendental verklighet, som tar avstånd från det materiella livets självcentrering. Hon är inte religiös eftersom religionen förutsätter en tro på en högre makt. Hennes filosofiska uppfattning härrör sig från olika källor som Bibeln, Zen och taoismen. Hon har hämtat uppfattningen om verklighetens positiva aspekter och dess dimensionslösa, holistiska karaktär samt ett starkt drag av pragmatism. Men Martin framhåller att konstskapandet inte är en intellektuell handling utan framför allt en fråga om emotionellt gensvar. Hennes målningar bygger på intuition och känsla.

Det är mot bakgrund av detta förhållningssätt som man kan få en förståelse för hennes val av konstnärligt formuttryck. Det är framför allt icke-hierarkiskt och linjerna liksom tavlornas ofta kvadratiska form ingår i uppfattningen om en ideal fulländning som inte står att finna i naturen utan enbart i våra föreställningar. Den renodlade abstraktionen kommunicerar verklighetens immateriella dimension.

För Agnes Martin är konstens enda uppgift att förmedla skönhet, glädje och fulländning. Skönhet och glädje både springer ur och uttrycker förnimmelsen av fulländning. Detta är ett existentiellt mirakel, menar hon, och det är tillgängligt för alla. När en ros vissnar förgås inte skönheten. Vi uppfattar skönheten inte bara i naturen, vi ser den hos människor, i gester, i situationer och alltid förbundet med en känsla av lycka. Så är hennes konstverk på ett i grunden mycket enkelt plan tänkta att fungera som vilopunkter, där betraktaren för ett ögonblick kan befrias från ”jaget” och vardagslivets distraktioner.