Alfredo Jaar, Ronald Jones

INNEHÅLL:

Förord av Amy Simon and David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Intervju: Alfredo Jaar av Dore Ashton, författare och professor i konsthistoria, NYC (1988).
Intervju: Ronald Jones av Jerry Saltz, författare och konstkritiker, NYC (1988).

Utställningskatalog nr 3.
36 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 1989 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 150 SEK (ca. 16 EUR)

Intervju: Ronald Jones av Jerry Saltz

JERRY SALTZ: Du verkar vara intresserad av det faktum att ingenting är abstrakt eller neutralt i skärningspunkten mellan historia och geometri. Vad betyder geometri för dig?

R0NALD J0NES: Tja, det stämmer, eller hur, att ingenting är neutralt, tomt på betydelse. Frank Stellas välkända yttrande att hans målningar bara handlar om det man kan se på duken säger ofantligt mycket om hans konst och om den kultur som den hörde hemma i. Intressant nog publicerades den intervju med Stella där han fällde det yttrandet precis två år innan fredsförhandlingarna i Paris började. 1968 ägnade de krigförande parterna, Sydvietnam, Förenta staterna, Nordvietnam och FNL månader på att försöka komma överens om formen på det bord som fredsförhandlingarna skulle äga rum kring. De här diplomaterna förstod något som Stella aldrig kunde begripa: att även de mest förtunnade geometriska figurer struktureras av betydelser. Hur neutral geometrin än kan förefalla är den ett historiskt dokument som man läser.

Det framlades sju förslag på hur bordet skulle se ut. Sydvietnam och Förenta Staterna stod för sex. I varje förslag delades bordet längs mitten för att åskådliggöra deras politiska, sociala och ekonomiska syfte att bevara Sydvietnams självständighet. Nordvietnam och FNL kom bara med ett förslag – ett runt bord som på ett tillräckligt sätt skulle klargöra deras önskan att ena landet. I efterhand infogar det här slagets diplomatiska estetik Stellas målningar i ett nytt sammanhang där de ter sig plågsamt naiva. Lika mycket som borden, symboliserar Stellas bilder maktkampens ideologi.

JS: Du verkar inte kunna lita bli att använda ytterst förföriska material och exakt hantverkskunnande n när du skapar dina verk. Finns det en motsägelse mellan den lockelse dina verk utövar och det den framställer, socialt och politiskt förtryck?

RJ: För mig står det numera helt klart att det faktum att det skapas socialt eller politiskt oppositionell konst bara bevisar att det är tillåtet att göra sådan konst. Om oppositionell konst hade förmåga att reformera vår kultur på ett genomgripande sätt skulle den aldrig se dagens ljus. Det finns precis hur många exempel på den här sortens censur som helst: från Delacroixs “Friheten anför folket”, som gömdes i Louvrens källare eftersom man fruktade att den skulle underblåsa revolutionära stämningar under åren efter 1789, till Hans Haackes inställda utställning på Guggenheim museet 1971. När jag föreläser påminner jag åhörarna om detta genom att inledningsvis säga att om jag besatt verklig makt att inspirera reformer skulle jag aldrig överhuvudtaget ha inbjudits att hålla en föreläsning. (…)

Utdrag ur katalogtexten av Jerry Saltz, 1988. (Intervju 16 nov, 1988, New York).

SLUTSÅLD