Annika von Hausswolff – Ich bin die Ecke aller Räume

INNEHÅLL

Prolog av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall
Återseende, text av Malin Hedlin Hayden, lektor i konsthistoria vid Kungl. Konsthögskolan, Stockholm och Fil dr. vid konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
En storslagen frånvaro – Tankar kring några fotografier av Annik von Hausswolff, text av John Ajvide Lindqvist, skräckförfattare

 


Utställningskatalog nummer 38
Antal sidor: 172, färg, rikt illustrerad
Bandtyp: Inbunden
Formgivare: Patric Leo
Redaktör: Sara Despres

Redaktion: Sara Despres, Elisabeth Millqvist
Språk: Svenska och engelska
År: 2008
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 978-91-976646-2-2

Kan köpas i vår museientré för 500 kr


UTDRAG

En storslagen frånvaro – Tankar kring några fotografier av Annik von Hausswolff, text av John Ajvide Lindqvist

Cuprinolgrön hall

Ett cuprinolgrönt ljus faller över en hall med en skrynklig matta. Länge har jag stirrat på den bilden. Ett maffigt sug utgår ifrån den.
  Vari består detta sug?
  När jag var arton tillbringade jag många eftermiddagar på Vällingby bibliotek. Där upptäckte jag Stig Larssons dikter. Jag förstod nästan ingenting. Jag kunde inte sluta läsa.
  Speciellt en dikt tycker jag mig minnas. Den kan ha kommit senare, men det spelar ingen roll. Den är sympto­matisk.
  Diktjaget står utanför en halvöppen vedbodsdörr. Han kisar in mot vedbodens dunkel. Och där, inne på golvet, tycker han sig skönja några … träflisor.
  Ja, han kisar, han tycker sig skönja. Han är osäker, kan inte uttala sig säkert. Det är som en mystiker som med många förbehåll och omtagningar försöker närma sig en beskriv­ning av Guds essens.
  Men det handlar inte om Guds essens. Det handlar om huruvida det verkligen är träflisor han ser där inne i dunk­let, han är tveksam. Diktjaget närmar sig världen med en grundmurad oförmåga att skilja mellan viktigt och oviktigt. Oförmåga, eller ovilja. Det är som att säga till sig själv: Allt kan vara väsentligt.

  Denna oändliga omsorg om till synes ovidkommande detaljer skapar en känsla av olust hos läsaren. Stirrar man alltför intensivt på världen vänder den sig bort och blir helt och hållet främmande.
  Åter till bilden.
  Det är en ordinär och rätt ful hall vi ser. Ljuset är hemskt. Men ju längre man tittar på den, desto mer börjar den förvandlas och blir till … HALLEN. Hallen som är alla hallar du någonsin passerat. Genomfartsleden som alla dörrar står öppna emot, vägen ut. Hallens essens, om man så önskar. Och därmed främmande.
  Allt onödigt är borta. Hallen är berövad all funktion utöver att vara platsen man passerar på väg ut eller in. Inga saker finns kvar.
  Utom mattan. Den ihopkorvade mattan. Vad tänker du när du tittar på den?
  Jag gissar att nio av tio människor inte kan stå inför en matta som ser ut på det viset utan att reflexmässigt dra ut den, släta till den. Med foten eller med handen. En matta ska inte ligga så. Det är farligt. Någon kan snubbla. Du måste släta till den.
  Men du kan inte!
  Ty det är ett fotografi vi tittar på. Det riktigt kliar i fingrarna efter att ordna mattan och snygga till lite här inne förihelvete, men det är inte möjligt.
Du har fått en inbjudan, men du får inte komma in. Frustrerande, eller hur? Olustigt. (…)