Ayse Erkmen – Tidvatten

INNEHÅLL:

Förord av Richard Julin, intendent Magasin 3 Stockholm Konsthall
Ayşe Erkmen på tröskeln, essä av Daniel Birnbaum, svensk konstkritiker och intendent


Utställningskatalog nummer 28
Antal sidor:
51, färg, illustrerad
Bandtyp:
kartonnage
Formgivare: Mattias Givell

Språk: svenska och engelska
År: 2003
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 91-974236-3-7

Kan köpas i vår museientré för 300 kr


UTDRAG:

Ayşe Erkmen på tröskeln av Daniel Birnbaum

Ayşe Erkmen flyttar på saker. Stora ting och små ting skjuts åt sidan, lyfts några centimeter eller svävar plötsligt högt över hustaken. Vad händer med ett ting när det byter kontext, vad händer med den person som trodde sig känna till såväl föremål som sammanhang? Tröskeln är den plats där allt står på spel. Ibland handlar det om små och subtila förskjutningar, ibland om omständliga och krävande operationer. Första gången jag konfronterades med Erkmens arbeten handlade det knappast om en förflyttning av det mer subtila slaget. Tvärtom. En bullrande helikopter förflyttade klassiska skulpturer från ett av staden Münsters museer till en slags avsats ovanpå en byggnad mittemot stadens berömda katedral. Men innan skulpturerna landade hann de ta en ordentlig tur i luftrummet över staden och över kyrkans två torn.

Erkmens ursprungliga plan för utställningen ifråga — Skulptur Projekt i Münster (1997) — var att på något sätt förhålla sig till denna katedral. Hon formulerade det ena efter det andra projektet – alla av intresse, och långt ifrån provokativa eller på något vis blasfemiska. Men inget enda av förslagen accepterades av de ansvariga från kyrkan. Hennes slutgiltiga idé, som också realiserades, hade bara indirekt med katedralen att göra. De i luften dinglande gestalterna – samtliga från 14- eller 1500-talet – kom genom sin närhet att associeras med katedralen, men de var inte en del av byggnaden, och konstnären behövde inte heller be om något tillstånd. Likväl blev det ett verk som inte bara ägde rum i katedralens omedelbara närhet, utan som också på ett drastiskt och humoristiskt sätt kom att sättas i förbindelse med kyrkans värld.

De svävande skulpturerna påminde många om en scen ur Fellinis La Dolce Vita. Var inte dessa leviterande gestalter ett under? Visserligen var helikopterljuden öronbedövande och vinden som producerades av den roterande propellern fick träden att böja sig och håret att stå på konstbetraktarna. Och likväl: när ser man ståtliga gestalter som dessa sväva över en modern tysk stad. Ja, det var ett mirakel.

Ett annat exempel på förflyttning: Shipped Ships (2001) var namnet på Erkmans hittills mest omfattande och fysiskt mest ambitiösa konstverk, om nu det verkligen är det rätta ordet för en logistisk operation av detta slag. Tre skepp – ett från Venedig, ett från den japanska staden Shingu, och ett från konstnärens egen hemstad Istanbul – fraktades per skepp till finansmetropolen Frankfurt am Main, för att där fungera som en sorts flodbåtar under några vårveckor. För en ytterst billig penning kunde vem som helst färdas med båtarna, som enligt en pålitlig tidtabell rörde sig mellan ett antal bryggor längs floden Main. Besättningarna på båtarna hade följt med från de respektive hemstäderna, så på båten Defterdar talades huvudsakligen turkiska, på Tessèra italienska och på Kumano No. 59 övervägande japanska. Turister eller vanliga frankfurtbor kunde helt enkelt lösa en biljett och färdas upp och ner längs floden och se staden från ett annorlunda perspektiv. Detta är också vad som ägde rum under dessa vårveckor, och ytterst få deltagare visade någon större oro vad gäller frågan: Är detta konst? (…)