Ayse Erkmen “Tidvatten”

INNEHÅLL:
Förord av Richard Julin, curator Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Ayse Erkmen på tröskeln essä av Daniel Birnbaum, rektor för Städelschule i Frankfurt och medlem i redaktionen för Artforum.
Utställningskatalog nr 28.
ISBN 91-974236-2-9
52 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2003 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 240 SEK (ca. 25 EUR)

Ayse Erkmen på tröskeln av Daniel Birnbaum

Ayse Erkmen flyttar på saker. Stora ting och små ting skjuts åt sidan, lyfts några centimeter eller svävar plötsligt högt över hustaken. Vad händer med ett ting när det byter kontext, vad händer med den person som trodde sig känna till såväl föremål som sammanhang? Tröskeln är den plats där allt står på spel. Ibland handlar det om små och subtila förskjutningar, ibland om omständliga och krävande operationer. Första gången jag konfronterades med Erkmens arbeten handlade det knappast om en förflyttning av det mer subtila slaget. Tvärtom. En bullrande helikopter förflyttade klassiska skulpturer från ett av staden Münsters museer till en slags avsats ovanpå en byggnad mittemot stadens berömda katedral. Men innan skulpturerna landade hann de ta en ordentlig tur i luftrummet över staden och över kyrkans två torn.

Erkmens ursprungliga plan för utställningen ifråga — Skulptur. Projekte in Münster (1997) — var att på något sätt förhålla sig till denna katedral. Hon formulerade det ena efter det andra projektet – alla av intresse, och långt ifrån provokativa eller på något vis blasfemiska. Men inget enda av förslagen accepterades av de ansvariga från kyrkan. Hennes slutgiltiga idé, som också realiserades, hade bara indirekt med katedralen att göra. De i luften dinglande gestalterna – samtliga från fjorton- eller femtonhundratal – kom genom sin närhet att associeras med katedralen, men de var inte en del av byggnaden, och konstnären behövde inte heller be om något tillstånd. Likväl blev det ett verk som inte bara ägde rum i katedralens omedelbara närhet, utan som också på ett drastiskt och humoristiskt sätt kom att sättas i förbindelse med kyrkans värld. De svävande skulpturerna påminde många om en scen ur Fellinis “La Dolce Vita”. Var inte dessa leveterande gestalter ett under? Visserligen var helikopterljuden öronbedövande och vinden som producerades av den roterande propellern fick träden att böja sig och håret att stå på konstbetraktarna. Och likväl: när ser man ståtliga gestalter som dessa sväva över en modern tysk stad. Ja, det var ett mirakel.

Ett annat exempel på förflyttning: “Shipped Ships” (2001) var namnet på Erkmans hittills mest omfattande och fysiskt mest ambitiösa konstverk, om nu det verkligen är det rätta ordet för en logistisk operation av detta slag. Tre skepp – ett från Venedig, ett från den japanska staden Shingu, och ett från konstnärens egen hemstad Istanbul – fraktades per skepp till finansmetrolpolen Frankfurt am Main, för att där fungera som ett slags flodbåtar under några vårveckor. För en ytterst billig penning kunde vem som helst färdas med båtarna, som enligt en pålitlig tidtabell rörde sig mellan ett antal bryggor längs floden Main. Besättningarna på båtarna hade följt med från de respektive hemstäderna, så på båten Defterdar talades huvudsakligen turkiska, på Tess?ra italienska och på Kumano No. 59 övervägande japanska. Turister eller vanliga frankfurtbor kunde helt enkelt lösa en biljett och färdas upp och ner längs floden och se staden från ett annorlunda perspektiv. Detta är också vad som ägde rum under dessa vårveckor, och ytterst få deltagare visade någon större oro vad gäller frågan: Är detta konst?

Men naturligtvis är frågan inte utan visst berättigande. Vad gör dessa främmande båtar som styrs genom tyskt vatten av sina vanliga besättningar till konst? Och till vilken genre hör de om de nu kan ses som konstverk – skulptur, installation, performance? I ett samtal om “Shipped Ships” förklarar konstnären: “Jag är helt nöjd med att folk inte är säkra på om det är fråga om ett konstverk. Ibland frågade någon, i kritisk ton: Men var är konsten i detta projekt? Jag tycker att detta är något viktigt. Jag gillar denna fråga, som indikerar att vi rör oss på ett område mellan konst och icke-konst. Folk kunde helt enkelt använda båtarna, eller också kunde de betrakta dem som konst. De kunde delta i situationen, eller också kunde de se alltihop som konst.” Med ytterst små medel eller med en enorm teknisk apparat skapar Erkmen situationer i detta vaga mellanland mellan en praktisk värld och en värld av subtila förskjutningar av mening och funktion som vi i brist på andra möjligheter klassificierar som “konst”. Det rör sig inte längre om den gamla diskussionen om “ready-mades” – den diskussion som inleddes av Marcel Duchamp vid 1900-talets början och som på ett eller annat sätt fortsätter hos Andy Warhol och sedan ges en ny skruv hos Jeff Koons och 1980-talets appropriationskonstnärer — ty de objekt eller situationer hon uppmärksammar flyttas inte längre på ett entydligt vis in i en institution som tillhör konstvärlden. Erkmans flygande skulpturer byter inte på något helt entydigt vis status. De lyfts inte in i ett museum. Tvärtom lyfts ju hennes statyer ut ur ett museum. Inte heller skeppen byter plats på detta entydiga vis. De har inte lyfts in i en institution utan de används fortfarande. De ses inte efter av museiintendenter utan av samma gamla besättning som beordras av samma gamla kapten, inte av en museichef. De färdas fortfarande i vatten, men det rör sig om ett nytt vatten. Är detta nya tyska vatten av ett så radikalt annorlunda slag att det kan förvandla en båt till ett konstverk? (…)

(Utdrag ur katalogtexten av Daniel Birnbaum, 2003.)