Bruce Nauman

INNEHÅLL:

Bruce Nauman av Tom Sandqvist, författare och professor, Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (1996).

Utställningskatalog nr. 14.
36 sidor, färg. Texter på svenska/engelska.
Published 1996 by Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 150 SEK (ca. 16 EUR)

Bruce Nauman av Tom Sandqvist

Bruce Nauman är ett barn av sin egen tid. Född 1941 i Fort Wayne, Indiana, tillhör han den generation som både genomlever, präglas av och utformar en rad kunskapsteoretiska och konstnärliga paradigmskiften som alla rör sig i riktning mot de stora ideologiska systemens kollaps. Här ifrågasätts hela den västerländska rationaliteten som ett slags cartesianskt fundament för den stora ontologiska Berättelsen. Gränserna överskrids mellan konsten och icke-konsten, mellan högt och lågt, mellan sant och falskt, mellan man och kvinna.

Bruce Nauman är ett barn av sin egen såriga tid och det är inte för inte som den amerikanske kritikern Peter Schjeldahl karakteriserar Naumans arbeten som en ”plötslig beslutsam handling av en person som förtärs av tvivel.” Det är uppenbart att Naumans konstnärskap bottnar i 50-talets existentialistiska och språkanalytiska idéer sådana dessa förmedlas av t.ex. lärarna vid såväl University of Wisconsin som University of California i början av 60-talet. Här studerar Bruce Nauman inte bara konst utan även matematik och fysik vid sidan av sina informella studier i musik (Webern, Schönberg) och filosofi. Men det är också lika uppenbart att han präglas av den närmast oöverskådliga konstnärliga mångfald som utmärker det amerikanska 60-talet för att i början av 80-talet arbeta utifrån ett klart uttalat politiskt och socialkritiskt engagemang i tex. verket South America Triangle 1981, ett slags monument över tortyrens offer i Argentina inspirerat av Jacobo Timermans självbiografiska skildring från samma år; den uppochnedvända hängande stolen i mitten av den likaså hängande ståltriangeln associerar med Timermans beskrivning av hur han fastbunden i en stol torteras av den argentinska militärpolisen med hjälp av elchocker.

I början av 80-talet återuppväcker Bruce Nauman även sitt 60-talsintresse för språkliga experiment och paradoxer samtidigt som han återvänder till det lysande neonröret som konstnärligt medium i arbeten som American Violence 1981-1982 och Hundred Live and Die 1984, av vilka i synnerhet det senare genom sina upprepade fraser i fyra kolumner pekar hän mot Naumans idag alltmer framträdande diskurs kring frågor som direkt och oförmedlat gäller livet och döden, våldet och kärleken, tillvarons absurditet och komiska meningslöshet, sadomasochistisk sexualitet, förtvivlan och desperation. Här förvandlas det älskande paret i videofilmen Violent Incident (1986) till två människor som ständigt rycker undan stolen för varandra. Desperationen är också uppenbar i t.ex. den stora och redan klassiska videoinstallationen Clown Torture från 1987 med clownen på toaletten, clownen som ständigt ramlar på baken, clownen som oupphörligt, aggressivt och allt mer förtvivlat skriker ut sitt ”nej, nej, nej!” Vad är det som har hänt?

Bruce Nauman är ett barn av sin egen splittrade men samtidigt så oändligt rika och mångfacetterade tid. Inte för inte betecknar Peter Schjeldahl Nauman som sin generations mest talangfulle skulptör och idékläckare, generationens intelligentaste konstnär som behärskar alla stora register i fråga om tekniska och estetiska möjligheter. Nauman är en konstnär som förmår göra vad han än tar för sig. Det är enligt Schjedahl därför också av dramatisk vikt att han aldrig har utvecklat en bestående stil och aldrig någon självständig teori eller ens något medium. Varje gest han gör är ad hoc. Har det någonsin funnits någon annan konstnär som varit lika kroniskt och uttrycksfullt otillfredsställd? Som samtidigt överskrider så många gränser? (…)

Utdrag ur katalogtexten av Tom Sandqvist, 1996.

SLUTSÅLD