Fem amerikanska konstnärer

INNEHÅLL:

Prolog av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall
Fem amerikanska skulptörer, essä av Carter Ratcliff, amerikansk konstkritiker och skribent


Utställningskatalog nummer 1
Antal sidor:
42, färg, illustrerad
Bandtyp:
häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1987
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

Kan köpas i vår museientré för 300 kr


UTDRAG:

Fem amerikanska konstnärer av Carter Ratcliff

1957, vid trettio års ålder, fann John Chamberlain den stil som han skulle komma att vidareutveckla under de följande tre årtiondena som medlem av New Yorkskolans andra generation. Det är en paradoxal stil, på en gång burdus och sprättig, produkten av ett envetet studium av den uppförstorade kubism som kännetecknar vissa målare i New Yorkskolans första generation som till exempel Franz Kline och Willem de Kooning. Tio år senare sökte Lynda Benglis sig till Jackson Pollocks antikubism. Hon var då tjugoåtta år gammal. Inom loppet av de närmaste åren gjorde Benglis sina första mogna verk genom att hälla ut latex med färgpigment i på golvet i ett New Yorkgalleri. Joel Fisher, Mel Kendrick och Robert Therrien hör till en ännu senare generation, som just nu håller på att uppmärksammas. De är födda 1947–49 och hör inte till någon klart avgränsad skolbildning. Man skulle kunna påstå att det inte finns någon skola som de skulle kunna höra till.

Liksom Chamberlain och Benglis på sin tid har dessa yngre konstnärer funnit sin egenart som skulptörer genom ett djupgående engagemang i måleriet. De fem har dessutom något annat gemensamt: de är inte minimalister. Detta kan tyckas alltför uppenbart för att kräva någon kommentar, men under det kvartssekel som har gått sedan konstnärer som Robert Morris och Sol LeWitt framträdde med de kyska geometrier som blev kända under beteckningen minimalism har alla amerikanska skulptörer varit tvungna att ta ställning till den stilen. Så var det även för Chamberlain, som hade blivit ett inventarium på New Yorks konstscen långt innan minimalismen gjorde sitt intåg.

1963 gjorde han några små målningar vars sparsmakade bildspråk till nöds skulle kunna gälla för minimalistiska. Målningar av det här slaget tillkom under ytterligare några år men tilläts aldrig bryta huvudlinjen i hans utveckling vars ursprung är att söka i den abstrakta expressionismens hetta och helt enkelt undvek minimalismens svalka. Benglis och de tre andra kunde inte slå in på samma väg för de började arbeta efter det att minimalismen hade blivit etablerad. Var och en av dem tvingades ta ställning till dess stil och frigjorde sig från dess auktoritet på ett tidigt eller sent stadium (ganska sent i Mel Kendricks fall).

För att åstadkomma sina ihopknycklade metallformer utnyttjar John Chamberlain i sin konst de energi-resurser som en fabrik eller ett skrotupplag besitter. Hans förfining utvecklades – och utvecklas fortfarande – ur en känsla för den robusta kubistiska grund som den upprörda ytan i många av New Yorkskolans målningar vilar på, särskilt hos Kline och de Kooning. Chamberlains blandning av vekhet och kraft ger åt hans konst ett dubbelt minne, ett som går tillbaka till det försummade landskap som är skrothögens tid utanför tiden men också till tiden mellan de båda världskrigen när stilistiska skillnader var ett tecken på oenighet om vilket som var det bästa sättet för konsten att förvandla världen. (…)