Gunnel Wåhlstrand

INNEHÅLL

Paradox, förord av David Neuman, museichef Magasin III Museum & Foundation for Contemporary Art
Förlustens konst, specialskriven text av Lars Norén, dramatiker och författare
Genom tid och rum, ett samtal mellan Gunnel Wåhlstrand & Bronwyn Griffith, intendent (forskning samlingen) & chefsregistrator Magasin III Museum & Foundation for Contemporary Art


Utställningskatalog nummer 45
Antal sidor: 100, färg, rikt illustrerad
Bandtyp: Inbunden, 260 mm x 360 mm
Formgivare: Stefania Malmsten, Malmsten Hellberg
Redaktörer: Ellen Klintenberg Gedda, Jennifer Lindblad

Språk: Svenska och engelska
År: 2017
Utgivare:
Art and Theory Publishing
ISBN trade edition: 978-91-88031-44-0
ISBN museum edition: 978-91-983463-1-2

2017 var utställningskatalogen vinnare av Svensk Bokkonst.

Kan köpas i vår museientré för 400 kr


UTDRAG

Genom tid och rum, ett samtal mellan Gunnel Wåhlstrand & Bronwyn Griffith

Gunnel Wåhlstrand fick sitt genombrott redan med kandidatutställningen på Kungliga Konsthögskolan 2003 och Magasin III har följt henne sedan dess. Gunnel Wåhlstrand och Bronwyn Griffith, en av utställningens curatorer, träffades den 9 september 2016 i Stockholm för att prata om konstnärens utbildning, praktik och i vilken riktning hennes konst är på väg nu.

Eftersom större delen av dina verk har inspirerats av familjebilder tänkte jag att vi kunde börja från början. När började du få ett starkare intresse för att skapa konst, var det vid en viss ålder?
Begreppet konstnär hade jag bara hört. Att farmor blev konstnär på äldre dagar, att min mammas farmor var konstnär, och att hon hade gått på̊ Valand [Göteborgs Musei rit- och målarskola i Valandhuset], sådant hade jag hört. Och min mormor läste konstvetenskap … hon var väldigt konstintresserad – så det fanns ett intresse. Men där jag växte upp fanns det inga konstböcker.
Var växte du upp?
Borås. Jag är född i Uppsala sen flyttade vi ner till Borås. Min pappa dog när jag var ett år, och vi bodde kvar i kanske två år efter det och sen flyttade vi söderut för att vara närmare familjen. Vi har ett familjeställe i Strömstad utanför Norges kust, så vi ville till den sidan. Sommar är en väldigt viktig tid för svenskarna.
Var befann du dig på somrarna?
I Strömstad – alltid, och så är det fortfarande, det är bara där. Det är detsamma som sommaren. Mormor och morfar bodde där permanent, och sen kommer alla barnbarn och syskon. Så det är lite som i en by.

Och nu var det första sommaren du var där med din dotter Turid? Hur var det?
Jag har inte fattat det riktigt än, att hon är här liksom … men det kanske kommer sen. Eller så var det bara helt naturligt att ha nästa generation där. Den platsen är den viktigaste platsen för mig.
Vad tyckte du om att göra som barn?
Jag lekte nog mycket för mig själv, och ritade så klart mycket. Men inte så att jag skulle bli konstnär. Jag tänkte nog inte så … jag tror inte att jag tänkte så. Det var mycket fantasilekar, och jag var väldigt självhushållen, jag klarade mig själv och behövde inte någon annan som kom och sa till mig vad jag skulle göra.
Och när ni åkte till storstäder? Var det besök på̊ museum?
Vi reste inte någonstans. Nej. Varken konst eller musik fanns, det hittade jag till sen. Själv. Fast det stämmer inte! Mamma spelade folkmusik så det var mycket hänga med på̊ spelmansträffar i folkdräkt.
Och vid vilken ålder, ungefär, väcktes ditt konstintresse?
Jag minns bara att jag skulle bli sminkös, det var min stora dröm. Jag hade planerat när jag gick i grundskolan att jag skulle gå gymnasiet och sen skulle jag gå sminkskola. Men du vet, jag skulle måla ansikten – så egentligen är det samma sak.
Typ teatersmink eller mer skönhet…?
Jag var inne på̊ sminkös. Men det var lite att jag ville nog åt det vackra, tror jag, och inte så mycket den grova masken. Det var väldigt mycket tid framför spegeln, och jag sminkade andra… ändrade miner och så. Det var jag helt inne på. Sen kan jag inte minnas riktigt hur den där drivkraften att söka mig mot konst började. Allting gick ut på att hela tiden komma in på nästa skola. Jag tänkte inte att jag skulle jobba som konstnär, så var det inte… det var bara, gud vad jag vill gå på den skolan, jag vill komma in, jag vill klara det, och så var hela livet bara att pusha mot ett mål. Och så flyttar man fram målet. (…)