Katharina Grosse ”Infinite Logic Conference”

INNEHÅLL:
Infinite Logic Conference prolog av Richard Julin, curator Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Måla mer (Sprawl 2) essä av Lars Mikael Raattamaa, poet och arkitekt knuten till Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm. (2004)

Utställningskatalog nr 30. ISBN 91-974236-5-3
51 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska
Publicerad 2004 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 240 SEK (approx 25 EUR):

MÅLA MER (Sprawl 2) av Lars Mikael Raattamaa

”Det som verkligen kan skänka glans och lyster åt livet behöver inte vara mer en en god historia berättad av någon man håller av.” Gabriella Håkansson

”Den som dör förtvivlad går däremot hela sitt liv meningslöst.” Theodor Adorno

– Hallå! Det börjar nu!
– Hallå?
– Kom hit då!
– Hallå! Jag ska berätta en sak för er!
– Jag ska berätta om nåt dåligt!
– Hallå?
– Vill ni höra hur dåligt det är?
– Kom hit då! Kolla! Jonglerar utan händer!
– Det här är en essä av Lars Mikael Raattamaa skriven de första veckorna av året 2004. Den heter Måla mer och är nummer 2 av tioårsplanen projekt Sprawl. Måla mer handlar om det dåliga. Det sägs att det inte finns någon sanning och det sägs att vi inte längre kan – eller åtminstone inte bör – tala om god och dålig smak, inte heller om hög eller låg kultur. Inget av det här stämmer.
– Nej trodde ni något annat. Visst tusan finns det sådant som är dåligt. Precis som det finns dålig föda, eller dåligt vatten, antingen det dåliga är gammalt ruttet och skämt – övermoget – eller helt enkelt undermåligt ur näringssynpunkt, eller för den delen ur lustsynpunkt.
– Vill ni höra om det dåliga?
– Det är populärt att tala om det fula. Smuts är fel sak på fel plats säger de. Men sällan, ack så sällan stäcker sig funderingarna längre än till en väl avgränsad mängd freaks. Likt gamla sjömansskildringar av hamnkvarter med enögda och prostituerade, ficktjuvar, puckelryggar och trebenta hundar. Men vi vantrivs i rhizomet. Visst kan vi tänka oss en rosa möbel, eller att sjunka ner i en japansk serietidning eller skånsk deckare. Men den omtalade deterritorialiseringen sträcker sig inte längre än till ett fåtal inredningsdetaljer.
– Men det dåliga.
– Tänk dig en topphemlig, hypermodern medicinsk klinik som experimenterar med resor in i människors hjärnor. Nej rättare, in i människors själ. Om det var du som arbetade där, som psykonaut, kunde du resa in i andra människors drömmar och begär, fantasier och minnen. Kanske skulle din uppgift vara att försöka få kontakt med ett svårt autistiskt miljonärsbarn, kanske vandrade du genom svällande öknar och in i oaser av vitrosa körsbärsträd, kanske försökte du locka det lilla barnet att följa med på en seglats, kanske var båten han pekade på ett vrak medan den farkost du föreslog visade sig vara en trasig leksaksbåt. Skulle du tveka, skulle du önska dig bort eller skulle du tacka din lyckliga spindel och önska att samma händelse återkom, till och med den lilla spindeln.
– Kanske skulle en dag den nationella poliskåren söka upp institutet därför att en just tillfångatagen massmördare höll en ung kvinna fången i en glasbur som inom kort kommer att fyllas med vatten. Kvinnan dränks. Kanske skulle poliserna stå hjälplösa därför att kidnapparen drabbats av en svårartad schizofreni och har sjunkit ner i koma. Poliserna kan inte fråga honom. Kanske skulle du efter stor tvekan anta uppgiften att stiga in i mördarens tankar där du föll genom betongliknande kammare och blev hängande svävande åtta meter över brunnens botten. Kanske såg du då en liten pojke hastigt springa uppför en 35 meter lång trappa – den enda detaljen i det jättelika rummet. Länge länge sprang han där och kanske följde du efter. Kanske lockade han in dig i en vitkalkad operationssal där han gömt sig bakom en häst, kanske gick du fram och klappade hästen, kanske knuffade då den lilla pojken bort dig, bara ett ögonblick innan en serie glasgiljotiner föll ner från taken och styckade hästen i tretton delar, delar som blev kvar i glasknivarna och separerades automatiskt och stannade på ett avstånd av 90 centimeter från varandra – likt ett strikt geometriskt styckningsschema. Kanske räddades du av den lilla pojkens knuff.
– Vore det inte fantastiskt?
– Några av er har vid det här laget känt igen filmen The Cell. Och ni tycker antagligen inte längre det är särskilt fantastiskt. The Cell är en dålig film.
– Det skulle vi säkert alla vara överens om, här i det här rummet, men varför är den dålig? Kommer vi att veta mer om vi försöker oss på att beskriva det?
– Nej det stämmer inte att det inte längre skulle vara lönt att söka och hävda det sanna. Däremot förefaller en sammanblandning mellan sanning och säkerhet ha skett någon gång, på någon plats. Det stämmer inte, eller kanske stämmer det att ingen avgörande gräns går mellan god och dålig smak. Snarare än god smak är säker smak socialiserande idag. Gränsen går mellan den som med en oanfäktad säkerhet förmår pendla mellan det goda och det dåliga, mellan Phil Spectors tuggummipop och Anton Webers Sex stycken för orkester och den som fåfängt förfäktar skillnaden där emellan – och ständigt kommer att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.
– Jo kanske stämmer det ändå, det sanna och det goda har bytt plats med det säkra. Inte så att sant och falsk skulle ha upphört att existera, eller att det inte längre skulle vara möjligt att skilja det goda från det dåliga, men långt viktigare är säkerheten vid varje utpekande. Än gäller Kants Sensus Communis, den gemensamma sinnesförnimmelsen, estetiska erfarenheten. Smaken samlar samhällen, stora och små grupper, och skiljer ut dem som inte subsummerar nog snabbt. Osäkerhet, bemöts med ett småleende – vi kan väl vara vänner ändå – och förvandlar den osäkre, som inte förmådde att dansa omedelbarhetens lustiga dans, till ett socialt monster.
– Hallå. Du håller väl inte på att somna? Gå och hämta lite kaffe i så fall.
– Sitter du bra i din stol? Hämta en kudde. Det ligger en i hörnet. Sätt den bakom ryggen. Lägg fötterna på bordet. Har du nåt att knapra på? Ta dig tid. Det är långt långt kvar. Jag ska måla mycket mer.
– Vänner, landsmän, Cartesianer. Vi Cartesianer. Har vi någonsin varit mer Cartesianska? Vi har utvecklat vår förmåga att tvivla på allt. Allt, allt, allt. Det kan inte bli nog omedelbart för oss. Om vi så sticker fingrarna i såret avtar inte vår förmåga att tvivla. Vi kan vara förledda, finns det inte ännu något beroende vi kan sätta parentes runt. Något beroende som förleder oss, någon demon (ras, klass, kön) som lurar oss att tro att våra väl bearbetade säkra JAG skulle vara frukten av något annat en väl framarbetad uppövad valprocess på det stora identitetsvaruhuset (Satisfaction Guaranteed). De sa att förnuftet utsatts för kritik, men hurdå? När blev säkerheten, den omedelbara säkerheten, det rådande kriteriet i en förnuftskritik?
– I Bibeln lär vi oss att rummet har fyra olika betydelser, höjden, djupet, bredden och längden. I arkitekturskolor runt om i världen lär sig studenter att omvandla idéer till tredimensionella gestalter. Men inget är mer Cartesianskt än de tre dimensionernas likvärdighet. Vi kan inte längre tänka oss att höjden och djupet skulle vara två olika betydelsenivåer. De tre cartesianska dimensionerna står däremot i ett omedelbart, neutralt och oberoende förhållande till varandra. Och kan alltid bytas ut. Det Cartesianska tvivlet är av en särskild art, det handlar om att befria världens dimensioner från beroenden, beroenden av bilder, idoler, demoner som inte har med saken att göra. Och därigenom göra dem till neutrala storheter, verktyg. Men precis som tiden har en riktning (även om Newton eller Einstein aldrig erkände den) och därigenom äger rikedomen att ingen har någonsin varit i tiden som kommer, äger rummet motsatt rikedom: överallt dit du går har någon annan varit förut. Så kunde vi skaka av oss trendens andra funktion (om den första var säkerheten, är den andra nyheten), vi behöver inte oroa oss för att uppfinna det nya, det originella: Tiden är ständigt ny, rummet är aldrig nytt. Båda är förmedlade, det förra som betydelselöst, det andra som betydelsemättat.
– Det ringer på dörren.
– Herr X är död.

Utdrag ur katalogtexten av Lars Mikael Raattamaa, 2004.