Lara Schnitger ”My Other Car is a Broom”

INNEHÅLL:
Prolog av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall
Samtal 9 januari 2005, Los Angeles mellan Lara Schnitger, konstnär, och Richard Julin, curator Magasin 3 Stockholm Konsthall

Utställningskatalog nr 32 ISBN 91-974236-6-1. 40 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2005 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 150 SEK
 (ca. 15 EUR)

Samtal mellan Lara Schnitger, konstnär, och Richard Julin, curator på Magasin 3 Stockholm Konsthall
9 januari 2005, Los Angeles

Richard Julin: Lara, du kommer från Holland, du reser mycket, har bott i Japan under en längre period och för närvarande bor du i Los Angeles. Hur viktig är platsen där du bor för din konst?

Lara Schnitger: Jag är en ganska rastlös själ, men ibland måste man stanna upp på en plats under en tid. Det som lockar mig med L.A. är delvis att flera av de resor jag gjort under åren kommer samman i den här stan. Det finns så många olika områden i Los Angeles som är autentiska och nära sitt utländska ursprung, så mycket det nu går inom en annan kultur. I Lilla Tokyo nära min ateljé, till exempel, där kan man gå och handla i helt japanska affärer. Efter att ha bott ett år i Japan lärde jag mig vad kultur är för mig. Innan jag åkte dit hade jag aldrig tänkt något djupare om min egen kultur, men chocken över att vara i Japan visade mig att kultur är som en tröst. Som att faktiskt vilja gå på McDonald’s i Tokyo bara för att känna sig lite mer normal, därför att det är en plats som du känner igen. Det är den känslan av att känna sig obekväm som jag vill använda i mitt arbete. Jag vill fortsätta utmana mig själv och låta saker utifrån påverka mig. Och som jag sa, L.A. låter detta hända på en enda plats. Saker och ting faller på plats här för mig. Till exempel finns det ett omfattande buddhistiskt tempelliv här. Jag älskar tempel som platser där konst skapas, ofta på de mest eklektiska vis. Kyrkor tycker jag är för målare och tempel är fantastiska för skulptörer, som jag! I buddhistiska tempel finns det fantastiska installationer. I en del av dessa tempel skänker människor vatten till gudarna, men ibland lägger de dit Coca Cola-flaskor eller sakéflaskor. I ett tempel i Japan såg jag Barbie-dockor och Hello Kitty bredvid de gamla stenskulpturerna. Jag tycker att vår tid är sådan. Särskilt L.A. Denna blandning av saker som är helt logisk för mig stämmer med min förhoppning om att konst på något sätt kan vara universell.

RJ: Under installationen av din utställning måste vi stänga av dina rum, eftersom två andra utställningar är öppna för allmänheten på Magasin 3. Vi började prata om detta faktum, som sedan ledde till ett stort nytt verk, ”Gridlock”. Det faktiska verket kommer att vara det som stänger av rummet. När utställningen väl öppnar kommer du att förändra verket till något nytt, integrerat i utställningen.

LS: Ja. Under mitt första besök i Stockholm pratade vi om att stänga av rummen av praktiska skäl. Ganska snart kom min fascination för japanska byggarbetsplatser fram. När jag var i Japan tog jag tonvis av bilder av sådana platser. Så jag tänkte att om vi behöver sätta upp en skylt och ett slags rep som talar om för folk att utställningen håller på att installeras, så ville jag använda mig av det. Jag har arbetat med lappverk tidigare och med en koppling till dem började jag tänka på skyltar, texter, väggar och det faktum att man kommer att stöta på det här verket, särskilt innan själva utställningen faktiskt öppnar. När jag kom tillbaka till USA blandades allt detta med att Bush blev omvald. Vid den tidpunkten hade jag precis gjort en massa antikrigs-T-shirts. Tillsammans med en grupp vänner var jag bland dem som verkligen försökte få Kerry vald. Efter valet var vi alla så ledsna. Det som liksom fanns kvar här var alla dekaler som man ser på bilar överallt, där folk visar sina förhoppningar eller åsikter. Det är som om du alltid stöter på dessa önskningar, sådana bildekaler. Innan jag åkte till Sverige hade jag varit i Tibet en tid, och där ser man en massa böneflaggor som hänger och fladdrar i vinden med förhoppningar om att bönerna ska uppfyllas. Jag kopplade ihop böneflaggorna med dekaler bakpå bilar, de små böner vi kanske har. Till exempel ”My other car is a broom” [Min andra bil är en kvast] eller ”Keep your rosaries off my ovaries” [Håll dina radband borta från mina äggstockar]. Eller ”I love cats – They taste like chicken!” [Jag älskar katter – De smakar kyckling!]. Den såg jag på en killes lastbil ute i Mellanvästern. Han kanske hatar kattälskare eller så… Jag antar att han bara vill förolämpa dem genom att säga att han skulle kunna äta katter. Helt knäppt! Hur som helst, det var så intressant att börja samla slogans som skulle ingå i verket. För mig är detta nya verk en hyllning till mitt nya förhållande till politik. Nu försöker jag göra mitt bästa med mitt eget sätt att leva. Mina arbeten är väldigt hantverksmässiga, handgjorda och kommer till med hjälp av mina vänner, förhoppningsvis är det en hjälp också för dem, att det går till på det viset. Jag tror verkligen på det. Till exempel har ”Gridlock” sytts av en kvinna som jag känner i Mexico. Hennes man dog riktigt ung och hon har tre barn som hon vill ska kunna ta sig genom universitetet. Så det känns verkligen fantastiskt att kunna ge henne de här jobben. Jag försöker leva så och jag försöker också ha den känslan i utställningen. En del verk kan vara riktigt stora och spektakulära, men det finns alltid en känsla av att detta är gjort av en människa.

RJ: ”Gridlock” kommer att hänga som en stor vägg som skärmar av dina utställningsrum ungefär en månad före hela utställningen öppnar.

LS: Besökarna som kommer när utställningsrummen är stängda kommer att se alla de små meddelandena om religion, politik, naturen och feminism. Senare kommer denna vägg att förändras och flyttas, in i rummet. Jag har arbetat med utställningar som förändras förut. Jag vill att mitt arbete ska vara levande på något sätt. Att skapa något bortom mitt eget liv och min egen energi. Jag antar att det är det ögonblicket som jag känner att verket fungerar, det är färdigt, det händer något. Det säger klick.

RJ: När hela utställningen har öppnat kommer det första verket efter ”Gridlock” att vara en stor skulptur.

LS: ”Piece of Shit”, det är så verket heter. Jag gjorde det verket när Amerika invaderade Irak och jag hade blivit riktigt förbannad på politik. Jag var verkligen involverad i det tidigare. ”Piece of Shit” skriker ut detta och hatar att världen baseras på skitföretagspengar. Det är bara skit. Du kommer in i utställningsrummet och krockar med en stor punk-rock pryl. Den är min helt egen tejpsilkscreen. Jämfört med de flesta av mina verk är det ett väldigt massivt verk. Det är ett fett, inte så elegant, envist, stort verk. Meddelandena skriks bara ut ur den. Jag försökte göra ett kraftfullt utspel. Jag vill ha med det därför att jag gillar hur det förbinder ”flaggorna” som man först ser i utställningen med de andra tredimensionella verken som man kommer att se senare. Det finns en koppling. Det är också precis som ”om du kan komma förbi den här jäveln, kommer du att klara dig”! Ungefär som ett test. Jag gillar att leka med folks förväntningar. Jag hoppas få in det i utställningen med detsamma.

RJ: Nästa avdelning i utställningen är förmodligen den mest kompakta. Den är fylld av flera nya skulpturer som du har gjort här i L.A., som är installerade tillsammans med ett urval av äldre verk.

LS: Jag tänker på den delen som gänget med knäppa varelser som hänger ute tillsammans ungefär. De skapar en liten scen tillsammans. Jag arbetar med kollage av material i själva verken och verken kommer i sin tur att utgöra ett kollage och bli en ny tableau. Det är så jag hoppas att det ska fungera. Verken har olika karaktär. En del är mer figurativa, en del mer abstrakta. De är inspirerade av människor jag ser omkring mig. Som till exempel tröjverket som finns i utställningen. En kompis pratade om en sorts vilda hemmafruar som man ser ibland. De är riktigt stora och har på sig otroligt konstiga lila trikåtröjor. De betraktas ofta som underklass och fula. Jag ville förändra synen på dessa kvinnor, till något riktigt vackert. Så jag gjorde en bukettliknande timglasfigur. Sen är det killen med regnrock, blottaren. Det är en sorts regnrock som hålls öppen med träpinnar där du kan se hans inre struktur med alla skenande hästar. Den skulpturen öppnar sig verkligen och du kan se vad som försiggår på insidan.(…)

Utdrag ur katalogen My Other Car is a Broom publicerad av Magasin 3 Stockholm Konsthall.