Lars Nilsson

INNEHÅLL:

Fantasi av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Ett stråk av sorg… av Gertrud Sandqvist, kritiker och rektor vid Malmö konsthögskola (2002).
Ett samtal mellan Lars Nilsson och Jérôme Sans, direktör Palais de Tokyo, Paris (2002).
Catalogue no 25. ISBN 91-972986-9-7
81 sidor, illustrerad, färg, supplement. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2002 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 300 SEK (ca. 31 EUR)

Ett samtal mellan Lars Nilsson och Jérôme Sans

Jerôme Sans: I dina installationer blandar du det intima/privata och det offentliga, den fysiska kroppen och den sociala kroppen?

Lars Nilsson: Jag tror att det hela började i Hässelby Gård, en förort till Stockholm där jag växte upp. Som liten pojke var jag en drömmare och jag var alltid någon annanstans. Den förmågan att fantisera har sannolikt varit en av mina största tillgångar, samtidigt som den aldrig givit mig någon ro – påhittad av mig själv, hopsatt av förebilder från litteraturen och filmen – det gjorde det inte lätt att veta var jag hörde hemma. En icke botfärdig fåfänga fick mig att bryta upp gång på gång. När jag runt 1994 bokstavligen började använda min biografi i mina arbeten förvärvade jag äntligen ett instrument för att se mig själv som jag var. Sammanblandningen mellan fiktion och verklighet verkade på ett lite kusligt sätt vara en förutsättning.

JS: Dina verk utgår ofta från din egen kroppsstorlek. Varför just dina mått?

LN: För ungefär tio år sedan slog det mig hur mycket starkare mina upplevelser av film alltid varit i jämförelse med dem av bildkonsten. Min slutsats av detta var emellertid inte att avta uttrycksmedel, snarare kändes det som en utmaning att söka uppnå denna intensitet med andra medel. Vaxdockans ögonblick av illusion blev en avggsten men framför allt min upplevelse av att se mig själv spöka på utställningen Fördomar i Helsingfors -93. Där hängde jag ut mina kläder, vilka – efter det att jag burit dem – hade antagit min form. Detta indexikala avtryck besatt den paradoxala autenticitet jag sökt efter.

JS: De första verken av den här karaktären visade dig (vanställd eller i en replik av ett fängelse), var det en metafor för konstnären?

LN: Damien Hirst hade en hel del glasburar med skivade eller hela djur ute på banan vid den tiden och även om jag verkligen uppskattade Mother and child divided visuellt – titeln kongenialt vitsig (witty) – upplevde jag metaforiken i kombination med denna yttersta maktutövning motbjudande. Som någon sorts replik ville jag ”sätta ut mig själv”, dock utan att fokusera på min person, därav fängelsemetaforen – med referens till Foucaults övervakning och straff i kombination med den svenska cell-replikens ganska bekväma utformning kom verket mest att handla om fängelset som en övergripande struktur för att organisera och kontrollera våra kroppar på varje nivå i samhället. – Sedan tyckte jag att jag förtjänade att göra lite tid just då…

JS: Handlar allt ditt arbete om dig själv, som en slags dagbok?

LN: Här måste jag citera den svenske poeten Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig är också botten i andra. (…)

(Utdrag ur katalogtexten av Jérôme Sans, 2002.)