Leonard Forslund

INNEHÅLL:

Prolog av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall
Subjekt och dedikation M C M X C, essä av Bo Nilsson, svensk konstkritiker och museiman


Utställningskatalog nummer 5
Antal sidor:
24, färg, illustrerad
Bandtyp:
häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1990
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

Kan köpas i vår museientré för 300 kr


UTDRAG:

Subjekt och dedikation M C M X C av Bo Nilsson

Den målning av Leonard Forslund som för närvarande visas i konsthallen i Magasin 3 var fortfarande under utförande när detta skrevs. Det kan därför vara lite vanskligt att fastlägga dess utseende alltför kategoriskt. Emellertid tror jag inte att förändringarna är så stora att målningens inriktning förändras radikalt.

Målningen är gjord för den ena långväggen, och den täcker i stort sett utrymmet från golv till tak. Det är fråga om en gigantisk målning som är tänkt ett offentligt sammanhang. Varken dess format eller dess innehåll lämpar sig särskilt bra för privat konsumtion.

Målningen går dock inte att uppfatta som en enhet. Den har delats upp i ett antal sektorer, vilket inte bara är av praktiska skäl. Uppdelningen har också en innehållslig grund. Principen för dukens uppdelning är en demografisk struktur som beskriver världens befolkningsutveckling från den första folkräkningen (som gjordes i samband med Kristi födelse) och in i framtidens befolkningsexplosion. De första dukarna, som representerar en relativt liten folkmängd, blir därför ganska smala, medan de blir allt bredare ju närmare målningens mitt och samtiden man kommer. I målningens vänstra halva resulterar forskarnas förutsägelser om en framtida gigantisk befolkningsexplosion i sektioner av dukar som har fått ett liggande format och som därmed kontrasterar mot den högra halvans stående format.

Det finns ingen anledning att tro att Leonard Forslund verkligen skulle vara intresserad av det demografiska materialet i sig. Jag tror emellertid inte heller att man kan se hans användande av det som en ”fiktiv estetik” som egentligen kan vara vad som helst. Materialet ger istället en antydan om vad han vill med sin målning: det är hans sätt att antyda att det är en målning som ställer människan i centrum, utan att för den skull knyta an till tidigare människoframställningar och de ideologier som har präglat dessa. Här handlar det om en abstrakt närvaro.

Målningen är emellertid inte bara uppdelad i olika vertikala och horisontala sektioner i enlighet med en demografisk princip. Den saknar också en enhet i rumsligt avseende. Här kan man finna en flerskiktad komplexitet som spänner över en mängd olika realitetsnivåer. I betraktarens rum finns ett slags artefakter som i form av extruderad aluminium förbinder målningens olika sektioner. Skulle de karaktäriseras som konst är det Walter De Marias skulpturer som ligger närmast till hands. Både i fråga om material, form och precision kan man finna likheter, men i motsats till De Marias skulpturer har de en funktion. (…)