“Måleri – det utvidgade fältet”

INNEHÅLL:

Förord av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall och Bo Nilsson, direktör Rooseum (1996).
Måleri – det utvidgade fältet essä av Sven-Olov Wallenstein, filosof och professor, Stockholm (1996).
Utställningskatalog nr 15-16. ISBN: 91-972986-0-3
136 sidor, färg, soft cover. Texter på svenska/engelska
Publicerad 1996 av Magasin 3 Stockholm Konsthall och Rooseum – Center for Contemporary Art.
Pris: 240 SEK (ca. 16 EUR)

Förord av David Neuman and Bo Nilsson.

Måleriets position har varit föremål för en diskussion som har pågått i stort sett sedan slutet av 1800-talet då fotografiet kom att framstå som en svår konkurrent i avbildningen av verkligheten. Men det är först på 1960-talet, då man kunde se de första tecknen på modernismens upplösning, som man kan finna embryot till den diskussion som fortfarande är aktuell idag. Denna diskussion har till stor del handlat om begreppen liv och död. Att diskussionen skulle komma att föras i så drastisk termer har sina rötter i den senmodernistiska föreställningen som fick sitt mest pregnanta uttryck i Clement Greenbergs föreställningsvärld. Grundtanken i hans teoribildning var att modernismen under den gyllene fasen hade reducerat allt som inte var estetiskt för att utrycka den rena essensen. I denna reduktiva strävan hamnade det modernistiska måleriet till slut i en återvändsgränd dir den interna problematiken blev alltmer esoterisk. Återstod gjorde bara ett intresse för måleriets minutia, där varje beslut om spännramens tjocklek och storleken på dukens gräng framstod som väsentliga konstnärliga beslut. Vad fanns nu kvar att reducera för att måleriet skulle kunna behålla sin estetiska immunitet? Trots modernismens haveri tycks inte frågan helt och hillet utagerad; med jämna mellanrum talas det om måleriet som en utsatt konstform som måste hållas fri från influenser från den samtida verklighetens kaotiska mångfald för att behålla det som är måleriets specifika karaktär eller essens. Idag är det ganska få som tror att måleriet kan överleva bara som en institutionaliserad kvarleva från modernismens tidsålder. Det finns en tilltro till måleriet som en flexibel praktik som miste vända sig bort från sina egna interna angelägenheter för att nå förnyelse. Detta har inneburit att intresset har vänts från frågan om måleriets begränsningar till att riktas emot dess möjligheter. Det gäller inte minst en rad utställningar som har tillkommit på senare år: Unbound – Possibilities in Painting (Hayward Gallery, London 1994), Pittura Immedia – Malerei in den 90er Jahren, (Neue Galerie am Landesmuseum, Joanneum, Graz, 1995), Das Abenteuer der Malerei – Eine Reise in die Bildkunst der neunziger Jahre. (Württembergischer Kunstverein, Stuttgart och Kunstverein für die Rheinlände und Westfalen, Düsseldorf, 1995), Des Limites du tableau – les possibles de la peinture (Museé départemental de Rochechouart, 1995), Painting Outside Painting – 44th Biennial Exhibition of Contemporary American Painting, (Corcoran Gallery of Art i Washington 1995-96)

Dessa utställningar har olika ambitionsnivåer, från en slags “state of painting” för att försöka ge en överblick över det samtida måleriets mångfacetterade uttryck, till andra utställningsarrangörer som har nöjt sig med att förfäkta en “oneliner”, en tes av begränsad omfattning som har vissa likheter med modernistperiodens manifesta framtoning, där det propageras för en viss stilistisk inriktning över en viss målerisk hållning. Varken i den ena eller den andra formen har vi känt igen måleriets samtida situation. Det har därför varit angeläget att försöka göra en utställning som i sin ambitionsnivå befinner sig någonstans mitt emellan dessa båda ytterligheter.

I arbetet med utställningen har valet av konstnärer kommit i första rummet. Det är intressant att notera att det har inneburit en mångfald av olika konstnärliga utgångspunkter som har sin motsvarighet i den samtida konstsituationen. Det är mot denna bakgrund som man kan konstatera:

– att måleriet inte längre har samma heroiska och manliga aura som under modernismens högkonjunktur, i det samtida måleriet är den kvinnliga kontingenten lika betydelsefull som den manliga.

– att den amerikanska-europeiska axeln som har dominerat måleriet under den modernistiska tidseran inte är lika allenarådande som förr, utställningen ger en antydan om en geografisk spridning som omfattar representanter från nästan alla världsdelar.

– att måleriets samtida utvidgningar, vare sig på ett innehållsligt plan eller i fråga om medieanvändning, inte är en fråga om generationstillhörighet. Man kan notera att de deltagande konstnärerna har en stor spännvidd i generationshänseende. Utställningens äldste deltagare, Imi Knoebel, är född 1940, medan den yngsta, Abigail Lane, är född 1967. (…)

(Utdrag ur katalogen av David Neuman och Bo Nilsson.)

SLUTSÅLD