Pedro Cabrita Reis “The Silence Within”

INNEHÅLL:

Prolog av David Neuman, direktör och Richard Julin, curator Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pedro Cabrita Reis intervju av Doris von Drathen, konsthistoriker och kritiker, Paris (2001).

Utställningskatalog nr 23. ISBN 91-972986-7-0
56 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2001 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 150 SEK (ca. 16 EUR)

Pedro Cabrita Reis samtalar med Doris von Drathen

Inför förberedelsen med intervjun i Lissabon går vi först ner till hamnen. Enligt Pedro Cabrita Reis kommer jag inte att förstå hans arbete till fullo, om jag inte först har varit på piren och känt den “saudade”, det där oförklarliga emotionella virrvarret av wanderlust och hemlängtan, som man kan gripas av när blicken sveper över floden Tagus vida utsikt. Han insisterar också på att visa mig spårvagnslinjen som gör en vid båge nedanför den gamla bron där han, i kröken mitt emot den lilla kyrkan, har sin ateljé. Medan vi talar växlar han oavbrutet mellan franska, engelska, spanska, italienska och portugisiska; språken strömmar ur hans ordflöde, ändå omges han av en väldig flodbrädd av tystnad. Han tänker i konstruerade känslor, skapar byggnader på innerlig intuition – men enbart därför att detta för honom närmare verkligheten.

Doris von Drathen: Du har byggt de där vakttornen av stål – det är lätt att föreställa sig dem vaktade av ämbetsmän som med glasartad blick övervakar allt som händer inom deras område. Olhar, olhar, sempre (2000) – “Iakttar, iakttar alltid” – är titeln på detta verk. Finns det en risk att man förblindas när man tvingas se på det? Kan man bibehålla en öppen blick, endast när man väl är fri?

Pedro Cabrita Reis: Att vara blind kan betyda en oerhört stor förmåga att se. Just det här verket handlar om desensibilisering. Det är inte ögat som blir blint utan den levande förmågan att se, en viss generositet och öppenhjärtighet som saknas. Ögat fortsätter att titta, men ser ingenting. Sinnesnärvaron upphör och uppmärksamheten att varsebli verkligheten sluter sig kring sig själv.

DvD: Varför hänvisar du till generositet i det här sammanhanget?

PCR: Därför att uppfattningsförmåga, eller att verkligen se, betyder egentligen att ta emot något som är främmande. Bara den som har ett öppet sinne och är förmögen att iaktta lyckas verkligen se något. Detta handlar om en sorts varande som lyckas glömma bort sitt “vara där”. “Ser sim estar”, som vi skulle säga på portugisiska, med andra ord, en form av varande som inte grundas i en “där-het” och har förmåga att glömma platsen där man tillfälligtvis befinner sig. Vara där, “estar” (ett särskilt, tids- och platsrelaterat varande), betyder att känna igen territoriet där man är. Vara, eller “ser” (ett mer allmänt existentiellt varande), betyder att bli medveten om sig själv, i sig själv och med sig själv, att vara till freds med sig själv. Detta är två ganska skilda existentiella tillstånd. Jag tror att det bara är i detta grundläggande existentiella varande (“ser”), som man verkligen öppnar sig; bara då blir man mottaglig för det nya som ens blick uppfattar. Det är bara här som man erfar inte bara förmågan utan även begäret att registrera och absorbera, som om man hade blivit en fristad för den främmande “andra” som jag nu kan förnimma.

DvD: Måste man först kunna glömma för att se något nytt?

PCR: Att glömma är faktiskt en begåvning. Varje person har sitt eget territorium inom sig, som är sammansatt av erfarenheter, kunskap, drömmar, begär, av hur man vill se sig själv, vilket markeras av resor och en längtan till fjärran platser, en sorts intim och oerhört personlig geografi. Det är detta som lånar form åt en möjlig värld. Men om ett sådant sätt att konstruera världen ska kunna utvecklas utan hämmande tvång, måste man vara förberedd på att frångå sin egen trygghet och helt enkelt ge plats åt viljan att vara öppen för något nytt. För att kunna få en ny syn på världen måste man faktiskt bli blind för alla konventioner; man måste överge sin intellektuellt fastställda kunskap och inhämta ett annat registers precision. Detta är ingen precision man kan lära sig. Den kan bara bli förtrolig genom att utvecklas ur intuition.

DvD: Kan detta kanske motsvara det där mycket korta och högst svårfångade ögonblicket av harmoni mellan sig själv och universum, ett sinnesnärvarons absoluta ögonblick?

PCR: Jag skulle föredra att kalla det “clarté”. Jag har rentav kallat en del av mina arbeten för inre klarhet. Allt handlar om en särskild blindhet gentemot yttervärlden. I varje försök att nå insikt är det nödvändigt – om modet finns där – att upprätthålla kaoset, de korsade linjerna, tecknen, okunnigheten och det obegripliga som representerar själva ursprunget till ens existens, så länge man kan bortse från omvärldens regelbundenhet och geometri och istället följa dofter, associationer, fragmentariska idéer och oorganiserade plötsliga inspirationsögonblick. Detta möjliggör att man tar steget bortom allt som är välbekant och når nya insikter. Detta kan frambringa helt nya perspektiv och samband. Vår konventionella förståelse är i hög utsträckning förutbestämd av ideologi. Men vår uppfattningsförmåga försöker tränga igenom dessa områden av våra liv, som förutsäger intellektuellt förvärvad kunskap och förmodade kulturella normer.

DvD: Så hellre än att avbilda verkligheten i relation till verkligheten skapar du…

PCR: …en verklighet i sig, istället för att reproducera den mimetiskt. Jag konstruerar verkligen – men inte en annan värld, vilket var Dürers avsikt. Jag etablerar ett system av referentiella koordinater för en verklighet. För mig är ett konstverk en producerad verklighet, som riktar fokus på erfarenheten av verkligheten som insikt. Vem som än funderar på ett konstverk kommer att känna en ny vilja att öppna sig för verkligheten. Och när man väl anammat konstverkets främmande verklighet kan man på motsvarande sätt också anamma verkligheten som något främmande, som för första gången tillåter att man uppfattar den. Ett konstverk erbjuder en vägledning för att uppleva verkligheten som helt ny terräng.

(Utdrag från katalogtexten “Pedro Cabrita Reis” by Doris von Drathen, 2001.)