Utställningsfolder: ”Extension – verk ur samlingen”, No. 2

INNEHÅLL:

Underlandet och Himlastegen, erfarenheter av det betecknade av Margaretha Rossholm Lagerlöf, professor vid Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Utställningsfolder nr 33.
Publicerad 2002 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
23 sidor, inte illustrerad. Texter på svenska/engelska.

Underlandet och Himlastegen, erfarenheter av det betecknade
av Margaretha Rossholm Lagerlöf

Alice i Underlandet föll genom tunnlar där hon såg sitt eget medvetande hoppande omkring med andan i halsen. Jacob drömde om änglar på en stege mot himlen, senare brottades han med en ”man” som var Gud eller ett sändebud från Gud, men som slog mot Jacobs höftled i brottningen. Gränserna mellan verklighetens delar bryts, det osynliga eller det osebara blir synligt, t.o.m. så kännbart att spåren kan märkas i ens senor och leder.

Varje gång ett uttryck blir förstått förändras och förstoras världen för tanken. Konst visar ibland sådana händelser. Konst ger också möjligheter, inte bara att erfara hur det känns att uppleva förståelsens egendomliga resor, men också att iaktta dem.

Skillnaden mellan normalt och onormalt pekas ut på olika sätt i olika kulturer, liksom skillnaden mellan vad som är verkligt, tänkt eller inbillat. Hela tiden bearbetar dock språket, tänkandets olika instrument, dessa gränser som tänjs hit och dit.

Alice dricker te, i Underlandet, med en tokig hattmakare. Berättelsen visar hur Alice dricker te med hattmakaren, marsharen och en sömnig hasselmus. Jag tänker mig att Alices fantasi låter henne uppleva konkret vad hon fantiserar om. Det som händer, händer inuti hennes medvetande, med material från hennes egna reaktioner och dagdrömmar. Så kan man i alla fall lätt och naivt tolka historien. Jacobs kamp med Gud är inte lika tydligt en tanke eller fantasibild, enligt de existensvillkor som finns i berättelsen om Jacob. Men skildringen kan gestalta ett slags mirakulöst överskridande. Det finns änglar i Jacobs värld och Gud talar till vissa utvalda personer. Dock skiljer texten tydligt på det tillfälle då Jacob drömde om änglar och den händelse då han mötte ”mannen”, brottades och blev skadad. Det är inte den gudomliga dimensionen, i sig, som är en avgörande fara eller räddning för människorna, utan dess sinnliga uppenbarelser, hur den blir synlig och förkroppsligad i världen.

Båda berättelserna ger mig bilder av hur medvetandet närmar sig det ovetbara och gör sig föreställningar om det, hur gränserna öppnar sig för ett äventyrligt och envetet sökande, mot något som är okänt men som blir delvis och indirekt känt, till priset av stor oro och turbulens. Även om gränserna för vansinne eller vantolkningar placeras på olika sätt i olika kulturer så används de, som utstötning och renodling, som tukt och förmaning, och allt som rör sig i gränszonerna för med sig risker för utplåning. Konst befinner sig just i gränszonerna och låter det som håller på att utplånas bli synligt.

Ett uttryck som ännu inte förståtts är objekt, krumelurer, yta. Så uppstår förståelsen och ”animerar” uttrycket, förser det med tankar, intuitioner, känslor, latenta händelser, förflyttningar. Upplevelsen av det imaginära, själva utvidgningen i uttrycket, upprättar gränser för mig, mellan vad som är faktiskt och skenbart. (I verk som experimenterar med illusion svävar gränserna, tills man lärt sig något om tricken.)

Det skenbara utgör en skala med variationer: det hypotetiska, det inbillade, det tänkta, det implicita, det analoga. Det imaginära är böjningsmönster av olika tankeformer. Det är varje konstarts mål och mening att spela på detta instrument, att få igång mottagarens föreställningar, de svar som motiveras av gestaltningen. Betraktaren förflyttas genom konstverket och sitt eget medvetande samtidigt. Men, trots att detta spel med föreställningar är själva motorn i konsten, så är det svåråtkomligt, svårt att beskriva. Det varierar från person till person, men har ändå så likartade funktioner att individuella reaktioner kan benämnas med vissa gemensamma karakteriseringsord, de bildar estetiska mönster.

En underlighet med bildkonst är motivets och betydelsens samband med en imaginär dimension. I litteratur är detta förhållande mera entydigt. Läser du en roman, t.ex. Stendhals Kartusianklostret i Parma (skriven under sent 1830-tal), om hur Fabrice och Clelia befinner sig i en trädgård, så är det ju självklart att huvudpersonerna och trädgården ”visar sig” på något sätt i de föreställningar som läsningen väcker hos dig. Du ”ser” inte trädgården annat än i tankarna.

När du betraktar de målade fruktträden, blommorna och fåglarna i den skenträdgård som Augustus hustru Livia lät utföra åt sig i Rom (för lite mer än 2000 år sedan), så behöver du inte fantisera ihop trädgården, du befinner dig i den. Synsinnet är tillfredsställt direkt och kräver kanske inte någon utvidgning i föreställningar. Det synsinnet uppfattar är emellertid målade träd, blommor och fåglar. Ditt medvetande kanske bejakar den nivån och njuter av själva måleriet, i något slags kombination med bildtecknens betydelser som ”träd”… Men Livias målade trädgård skulle antagligen väcka associationer till upplevelser av grönska, fågelsång, vindfläktar och blomdofter. Genom de visuella tecknen infinner sig ”bilder” av sinnesintryck från andra sinnesområden och ett slags indirekt utfyllnad av det synliga. Om bildträden i Livias trädgård uppfattas så att deras betydelse är verkliga träd, så syftar bilden bort från sig själv till de frånvarande, på en annan plats växande, verkliga träden. Antagligen lät hon dock inte måla trädgården, därför att hon inte hade råd att anlägga en riktig eller för att bara leda tankarna vidare till verkliga träd och blommor. Det som skulle upplevas var inte frånvaron av något faktiskt, utan medvetandets rörelser, de olika nivåerna av föreställningar som aktiveras – minnen, skenbara sinnesintryck, känslan av hur bildvärlden gränsar till fantasins domän så att den kunde penetreras av önskningar, olika iscensättningar av liv, harmonierade med det möjliga och tänkbara som måleriet framställer, tillgängligt för blicken och tanken i samspel.

Språket, allt språk, är som den gudomliga dimensionen i berättelsen om Jacob. Det har en osynlig sida, och allt är gott och väl och problemfritt, så länge man inte kräver att språkets osynliga delar skall visa sig. Vi vet ju mycket väl att det fungerar, att ord och bilder refererar och symboliserar, att de vittnar om användarens vilja och belägenhet på många vis. Men det som betecknas är alltid delvis imaginärt, det går inte att få syn på eller hejda. Men, visar det sig inte i formuleringen? De är ju två sidor av samma sak: själva formuleringen och det som betecknas. Jo, de hör ihop, men det är bara formuleringen som är synlig. Den andra delen är imaginär eller mental och kan bara jämföras genom indicier, genom hur språkanvändarna reagerar, svarar eller redogör för sina föreställningar. Tecken refererar förvisso också till konkreta ting, som visar upp en del av betydelsen, men dessa ting är i sin tur förknippade med livserfarenheter, med föreställningar, om sammanhang, situationer och möjligheter.

I konsten visar sig, skymtar i varje fall, det som betecknas. Det är i själva verket den enda möjligheten att få se något av det betecknade, fäst, fast undanglidande, i själva formuleringen.

Utställningen har två huvuddelar. I det första rummet finns verk som är sviter, upprepning, följder – med känslan av tänkbara fortsättningar. Ser vi utsnitt, början eller slut? Om det är utvidgningar som underförstås i verken, hur kan de tänkas vara beskaffade? Hur inverkar känslan av urval, gränsdragning och fortsättning på det som syns? Avläsningar av tid – förlopp, förändring – aktualiseras av de seriella kompositionerna.

I det andra rummet spelar verken upp olika scener för oss. De är performativa och de uttrycker i flera fall motsättningar, hierarkier, under- och överperspektiv.

Verken är valda med tanke på att de erbjuder rika möjligheter till förflyttningar och utvidgningar genom förståelsen. De imaginära tankeresor som sätts igång återvänder till gestalterna, till konstverken själva, och låter dem uppföra sina betydelser, åskådligt.

(Utdrag ur foldertexten av Margaretha Rossholm Lagerlöf, 2002)