Georg Baselitz + Carl Fredrik Hill

INNEHÅLL:

Inledning av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Georg Baselitz av Donald Kuspit, professor i konsthistoria och filosofi på State University of New York, Stony Brook (1995).
Till studiet av Hill av Ola Billgren, konstnär.

Utställningskatalog nr 13.
62 sidor, färg, illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2000 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 150 SEK (ca. 16 EUR)

TILL STUDIET AV HILL av Ola Billgren

I det livsverk som Carl Fredrik Hill efterlämnade vid sin död 1911 intar teckningarna en framträdande plats. De bildar verkets röda tråd med början i en skolpojkes blyertsstudier efter naturen och avslutning i en havererad världserövrares självsvåldiga fantasiskapelser, på en gång dess givna traditionella substrat och eruptiva final.

Däremellan skönjes en period där tecknandet tillsammans med det oljemåleri som det var avsett att tjäna bildar detta märkliga konstnärskaps stormcentrum. Årtalen är 1876 och -77 och platserna inför vars fysionomier Hills måleriska verksamhet når sin kulmen är bland andra Champagne, Fontainebleau och Luc. Från denna tid av rastlöst arbete och kringflackande i landskapet mellan Paris och Atlantkusten finns några skissböcker bevarade, vars betydelse Sten Åke Nilsson för en tid sedan fäste uppmärksamheten vid i samband med en utställning av Hills produktion från 1876. Böckernas innehåll utgöres primärt av utkast till målningar tecknade med mjuk svartkrita på tunt papper, en teknik som mer eller mindre opåkallat resulterade i genomslag och avtryck, i båda fallen spegelvändningar, vilka med en för Hill typisk lättantändlighet togs upp vid den fortsatta motiviska bearbetningen.

Med sina stereografiskt dubblerade figurer och linjehärvor gör teckningarna ett oroligt och nästan upprivet intryck trots den målmedvetna inriktningen på hållbar bildkomposition. Det finns också all anledning att närmare studera motivflätningen hos dessa skisser och förarbeten. Många av dem uppvisar en avdrift från landskapsgenren. Mängden av anteckningar av bildmässigt och verbalt slag är kanske inte i sig förvånande, men ofta tycks funktionssammanhanget ha glömts bort för ett eller annat på pappret eller i huvudet på tecknaren uppdykande fenomen. Det landskap man förs in i är sammansatt av flerfaldiga syner och försett med påskrifter växlande mellan tekniska trivialiteter och högstämda attribueringar utan åtskillnad mellan det utila och det panegyriska. Detta relativa kaos är ingen nyhet för kännaren av Hills konst. Att inskriva det egna verket i en gloriös kontext tillhör Hills mest ursprungliga drivkrafter och hans utveckling – på vars nästsista trappsteg vi befinner oss – handlar till stor del om uppnåendet av en skaldeposition som skall ge honom obegränsad tillgång till inskriftens dimension.

Clair, de l’or, lumière dorée… Av sådana hänförda utrop genljuder hos Hill rymden över den normandiska kustens falaiser och tidvatten. Och detta är inte det enda slaget av poesi. Samtidigt förekommer i skissböckerna från Luc sur Mer strandklippor och deras profiler i en stenogramartad form, vittnande om ett radikalt morfologiskt ursinne. Denna samling teckningar från kusten är en skärningspunkt för olika intressen förenade av ”smittan” hos kolet och den palimpsestliknande halvgenomskinlighet den skänker, varigenom de skilda inslagen fogas samman med en närmast filmisk effektfullhet: det oerhörda arbetet på den måleriska karriären, hemfallenheten åt det imaginära, det plötsliga varseblivandet av det verkliga nuet (en förbipasserande på stranden – hans ansikte…). Här visar sig också, mitt under den pågående intensiva bearbetningen av de givna synintrycken, en dragning till livet (ingenting mindre) genom bilden av en ung kvinna, utsträckt naken på en bädd som antagligen från början varit ett strandavsnitt från Luc, men som blivit ett kärleksläger i någon obskyr parisisk kammare. Framställd med valhäntheten hos en mindre rutinerad figurtecknare som tecknar ur minnet, gör den späda kvinnan ett rörande intryck där hon ligger utsträckt på rygg i dunklet och likt en tafatt Dana’ tilltalar sin osynlige älskare med en blick av pur barnslighet. Ingen fräckhet, inte ens koketteri, och ändå förråder någonting i stämningen – en hemlig kättja – den problemfyllda erfarenheten av mötet med den kokottvärld som är ett återkommande inslag i den vansinniges produktion. Tydligen har Hill vid arbetet med sina strandmotiv avbrutit sig vid tanken på någon av de tvivelaktiga kvinnliga bekantskaper han enligt en efterlämnad almanacka brukade tillbringa intima stunder tillsammans med i Paris, och han kan nu, när han ger efter för sitt amorösa jag, inte undgå att på tidens sedvanliga filiströsa sätt blanda samman den efterlängtade kvinnliga hängivelsen med lastbar skamlöshet. Man kan tala om en social fixeringsbild där gestalten av en sant åtråvärd kärlekspartner träder fram i den dovt skuldbemängda auran hos den unga skökan – en sådan varelse som Hill efterlyser med skämtsam ton i ett brev till sin mor: ”…kan mamma finna någon god och underskön flicka, fint byggd, så reser jag hem på fjorton dar och arrangerar affären.” (…)

(Utdrag ur katalogtexten av Ola Billgren, 1995.)

SLUTSÅLD