”Here Comes the Sun”

INNEHÅLL:
Prolog av David Neuman

Here Comes the Sun Daniel Birnbaum om Olafur Eliasson, Francis Alÿs, Tacita Dean och Tobias Rehberger

Arbeta med, arbeta mellan Jérôme Sans samtalar med Tobias Rehberger

Ett bildspektrum Jérôme Sans om Jeroen de Rijke and Willem de Rooij

Hänvisning till en dröm Rosa Martínez om Ghada Amer

Från en till en annan Rosa Martínez om Rivane Neuenschwander

Inför solen Rosa Martínez om Pilar Albarracín

”Jag har alltid all tid i världen” Sarit Shapira samtalar med Avital Geva.

Utställningskatalog nr 33 ISBN 91-974236-7-x.
Två böcker i en box, rikt illustrerad i färg. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2005 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris: 340 SEK (ca. 34 EUR)

Here Comes the Sun av Daniel Birnbaum

Tiden, så sade Austerlitz i stjärnkammaren i Greenwich, är den absolut mest artificiella av alla våra uppfinningar och i sin koppling till den kring den egna axeln roterande planeten inte desto mindre godtycklig än låt säga en kalkyl som utgick från att soldagen som vi rättar oss efter inte ger något exakt mått, varför vi också för tidräkningsändamål har måst tänka ut en imaginär genomsnittssol vars rörelsehastighet inte varierar och som inte i sin omploppsbana lutar mot ekvatorn.
”Austerlitz” / W.G. Sebald, 2001 (sv. övers. Ulrika Wallenström)

Med Your Sun Machine skapade Olafur Eliasson en ”kosmologisk” installation med de enklaste av medel. Det är ett verk om förhållandet mellan solen och jorden. Hans bidrag är inget annat än ett hål i taket på det kaliforniska galleri som verket visades i. Ovanför strålar solen, och skapar en skälvande varm fläck på gallerigolvet. Om man koncentrerar sig på ljusfläcken kan man faktiskt se solen röra sig. Tills man minns något som man lärde sig i skolan: skälet till att ljuset från denna himlakropp kryper fram längs golvet är att du och din egen lilla planet rusar fram genom universum med en ofattbar hastighet. Eller hade du glömt det?

Vi tenderar att glömma vissa grundläggande saker. Here Comes the Sun är en utställning om kosmologi, tid, och vår mest framträdande himlakropp. Francis Alÿs verk Zocalo är ytterligare ett exempel som påminner oss om vissa grundläggande kosmiska fakta. En flagga som är placerad i centrum av det enorma torget i Mexico City kastar en skugga som lockar till sig människor som försöker fly från det obarmhärtiga ljuset som faller över torget. Därigenom skapas ett stort solur med människogestalter som en beståndsdel. Detta är ett konstverk om den mexikanska solen, om planeten Jordens förflyttning genom rymden, och om den mexikanska huvudstadens sociala liv. Nyligen gjorda verk av Tacita Dean visar ett liknande intresse för kosmologi och tid. Cirkulation och rotation som tidens chiffer är återkommande drag i Deans projekt, som tydligast i Fernsehturm (2001), en film skapad i den roterande restaurangen i Berlins berömda tv-torn. Ursprungligen, när tornet fortfarande stod i Östtyskland, tog det en timme för restaurangen att göra ett helt varv. Efter 60 minuter (en titt på stadens horisont i 360 grader) var man tvungen att lämna den åtråvärda platsen. Idag, efter kommunismens fall, går rotationen dubbelt så fort. Du får en utsikt över hela Berlin på bara en halvtimme. Dean liknar den roterande restaurangen vid rymdskeppet i Kubricks ”2001: Ett rymdäventyr”. En gång var det en symbol för framtiden, nu är den omodern. Det är en perfekt anakronism som kortsluter vår uppfattning om framtiden och det förflutna: ”När du sitter där uppe vid ditt bord, mitt emot ditt sällskap, och med ryggen vänd mot restaurangens roterande del, är du inte längre stillastående i nuet utan rör dig med jordens rotation baklänges in i framtiden.” Ett annat verk som kopplar samman rotation och tid är Disappearance at Sea (1996), en film skapad vid fyren i Berwick och som inte visar något annat än själva temporaliteten och övergången från ljus till mörker när fyren sätts i funktion. ”Händelsen”, säger konstnären, är själva ”tidens gång”: ”På natten letar du i mörkret efter fyrens roterande ljus och du dechiffrerar tiden i avbrotten mellan ljusblixtarna. Utan detta chiffer finns det ingen tid.”

När olika kommunikationsformer åldras blir de ”ett index för en förståelse av en värld som gått oss förlorad”, säger konstnären Stan Douglas, som svar på frågan om vilken roll den föråldrade tekniken har i hans verk. Många av dagens konstnärer tycks intresserade av själva uppfattningen om det obsoleta. Utan tvekan är Dean mycket fascinerad av olika former av de föråldrade, och av ”saker som en gång var futuristiska men som nu blivit omoderna.” Hennes val av medium, film hellre än video eller digitala bilder, knyter tydligt an till detta intresse: ”Så det obsoleta handlar om tid på samma sätt som film handlar om tid; historisk tid, allegorisk tid, analog tid. Jag kan inte förföras av den digitala tidens avsaknad av skarvar; som den digitala tystnaden, det finns något dött över den.” Hon ställer denna döda tid mot de äldre mediernas tid. En tid som du kan höra; en tid som på något sätt är levande: ”Jag tycker om den tid som du kan höra passera; den stickande tystnaden på magnetbandet eller det statiska på skivan.” Det obsoletas huvudteoretiker, Walter Benjamin, undersökte de flesta av dessa motiv redan på 1930-talet. Uppkomsten av ny teknologi väcker alltid nya konstnärliga och politiska hopp, som tenderar att blekna ganska snabbt. Det är inte förrän i det ögonblick när den tekniska utrustningen ”fördunklas av sitt åldrande” som något händer: dess ”försvar” bryts ner och ”frigör minnet av dess ursprungliga utfästelse”. Denna Hoffnung im Vergangenen (hopp i det förflutna) har analyserats av Peter Szondi som den temporala figur som karakteriserar Benjamins tänkande som helhet. Det är inte enbart en fråga om ruiner och omoderna teknologier, utan slutligen om själva historiens struktur i sig: ”Det förflutna bär med sig ett temporalt index genom vilket det syftar på förlösning.” (…)

Utdrag ur katalogtexten Here Comes the Sun av Daniel Birnbaum, rektor Städelschule, Frankfurt, 2005.