Kimsooja

INNEHÅLL:
Prolog av David Neuman, direktör Magasin 3 Stockholm Konsthall
Konkret metafysik essä av Doris von Drathen, konstskribent baserad i Paris
Samtal med Kimsooja av Tessa Praun, assisterande curator Magasin 3 Stockholm Konsthall

Utställningskatalog nr 34 ISBN 91-974236-8-8. 64 sidor, färg, rikt illustrerad. Texter på svenska/engelska.
Publicerad 2006 av Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Pris:
 240 SEK (ca. 24 EUR)

South Korea kontra New York – att leva med två kulturer
Tessa Praun samtalar med Kimsooja, juni 2006

Du föddes i Taegu, Sydkorea, i slutet av 50-talet. Kan du beskriva din hemstad och din uppväxtmiljö?

Taegu är Koreas tredje största stad och är känd för sin textilindustri, och som akademiskt centrum, såväl som att den är viktig för det konservativa partiet. Jag föddes i Taegu, men från 8-årsåldern bodde jag i många olika städer och byar. Våra kvarter i Taegu låg nära de amerikanska militärbaserna. Jag omgiven av en heterogen kulturell miljö där jag kunde iaktta amerikanska soldater och utlänningar. Det var ett genomsnittligt koreanskt medelklassområde i ett homogent land, under en tid när det inte fanns något civilt samspel eller utbyte mellan Korea och utlandet. Jag har alltid varit nyfiken på andra länder och deras folk. Min far arbetade som militär, vilket innebar att han bytte arbetsplats vartannat år, så vi brukade flytta mellan byarna nära DMZ (Demilitariserade zonen) tills jag började på college. Men vi hade också ett andra hem i Seoul från det att jag var 15 år. För mig utgör denna ständiga omflyttning från by till by ett levande visuellt minne, och det liv jag levde i dessa speciella områden finns kvar inom mig, mer än tiden i min hemstad.

Trivdes du med den sortens liv, att flytta runt från by till by?

Jag har alltid varit nyfiken på andra platser och människor, så det störde mig inte så mycket och jag tror att jag anpassade mig till det, förutom att jag var tvungen att lämna mina vänner, vilket jag också vande mig vid. Det var ungefär som min drömresa. Men på varje plats kände jag mig alltid främmande.

Håller du fortfarande kontakten med dina vänner från de åren?

Nej. Jag vill inte ha någon bindning till mitt förflutna. Fast de finns i mina verk.

Vilka var dina familjemedlemmar när du växte upp?

Jag bodde mestadels med mina föräldrar och mina två yngre bröder, men också med min farmor. Vi bodde tillsammans i olika kombinationer av familjemedlemmar, eftersom vi hade två baser: en i Taegu under några år, och en i de andra städerna som vi bodde i tillfälligt. Under en period bodde jag med min farmor… Det var inte den lyckligaste tiden, men den finns kvar som ett starkt barndomsminne, och jag har alltid haft en stark relation till min farmor.

Vilket är ditt tidigaste minne?

Jag antar att mitt tidigaste minne är att bli buren på min mammas rygg – som är det sätt man bär bebisar på i Korea – som barn när jag var ett eller två år.

Vem var Kimsooja som 8-åring? Eller 15-åring?

Jag var en vaken och mogen flicka bland mina klasskamrater, men också sentimental, entusiastisk och motiverad. Jag brukade leda klassen och delta i en massa olika skolaktiviteter från 8-årsåldern, tills jag flyttade till Seoul när jag var 14. Från och med då bestämde jag mig för att inte stå i rampljuset, och gick in i min inre värld. När jag var 15 år bestämde jag mig för att inte delta i några konsttävlingar som ger utmärkelser och priser. Jag tror att mitt ego, som konstnär, redan var starkt i den åldern. Jag är fortfarande ointresserad av utmärkelser, eftersom jag vet att de flesta priser handlar om personerna som delar ut dem, inte om prismottagaren. Mottagarna utnämns ofta utifrån prisutdelarnas politiska beaktanden och intressen. Det mest respektfulla pris som jag någonsin har tagit emot var från Anonymous Was A Woman Foundation, vars donator vill vara anonym.

Hur upplevde du familjelivet när du var ung?

Min familj hade alltid ekonomiska svårigheter, men jag har intelligenta, inspirerande, varma, passionerade och kärleksfulla föräldrar som uppoffrade mycket för att ge sina barn full utbildning och känslomässigt stöd. Jag minns också att jag kände mig ensam när jag levde ifrån mina föräldrar under en period i mina tidiga tonår, men jag använde den tiden för att engagera mig ännu mer i skolaktiviteterna och satsade min energi på vartenda ämne som fanns.

Vilka drömmar och tankar hade du inför framtiden?

Jag har alltid drömt om att bli konstnär, mer än något annat. När jag var 12 år och min lärare uppmanade klassen att skriva ner två yrken som vi önskade bli i framtiden, skrev jag: ”konstnär och filosof”. En annan dröm som jag har haft från tidig ålder var att bli ”vandrare”. Jag minns att jag alltid tittade på kartor, och gjorde upp planer på att spara pengar, om så bara i mitt huvud. Jag inser att jag har följt alla dessa drömmar genom livet.

När du tänkte på vad som fanns utanför Koreas gränser, vad föreställde du dig då?

Koreas gränser betydde alltid Nordkorea för mig. Under hela skoltiden fick vi lära oss om den konfliktfyllda politiska situationen mellan Syd- och Nordkorea. Dessutom växte jag upp inom dessa gränsområden. Jag minns att många av mina vänner i byn samlade tomma patronhylsor som låg på marken inom gränsområdet, för att leka med, och vi hörde ofta talas om grannar som blivit skadade av landminor. Jag hade tur och kunde besöka Japan genom ett utbytesprogram på college 1978. Det förändrade min syn på Asien, och min egen kultur. Fram till dess trodde jag att hela Asien hade ungefär samma kultur, men i själva verket fann jag stora skillnader mellan den koreanska och japanska kulturen.

Vilka skillnader var det?

Japanerna har en speciell känslighet för form och färg, som de införlivar med arkitekturen och vardagslivet. Jag tyckte att den koreanska kulturen var råare och primitivare, gav mer utrymme för att vara flexibel och kreativ jämfört med japansk kultur, som verkade mer sofistikerad för mig, välpolerad, och omsluten av ett slags neutral färgkänsla.

Jag förstår att du har en stark relation till din familj, och ändå valde du att flytta långt ifrån dem. Vad var det som lockade dig att flytta utomlands?

Den koreanska konstvärlden har förändrats en hel del sedan jag flyttade. På den tiden verkade samhället hopplöst för mig, och jag visste att jag inte kunde förvänta mig särskilt stort intellektuellt eller ekonomiskt stöd. Jag var isolerad i min egen värld, hade svårt att hitta människor som jag kunde kommunicera med, som var kreativa, öppensinnade, fördomsfria, och som hade ett internationellt perspektiv. Det var ett ganska snävt samhälle, och starkt hierarkiskt inom dess sociala struktur. Hela min karriär i mitt hemland var en kamp för att bli oberoende av maktstrukturen i den koreanska konstvärlden. Eftersom jag också oftast blev inbjuden av utländska curatorer och arbetade utomlands och mest hade kontakt med utlänningar, var det inte realistiskt att bo i ett så avlägset land, att flyga fram och tillbaka, när jag hade så lite kontakt med och stöd från det.

I tio år nu har du bott i New York. Vad kännetecknar ditt New York?

Den här staden har gett mig frihet, kommunikation, stöd – och isolering när jag har behövt det. Jag känner alltid att den här staden ger mig en sorts inre energi, även om jag inte har mycket kontakt med människor. East Village, där jag bor, har en stor mångetnisk befolkning – jag älskar det här området. Orsaken till att du älskar en särskild stad handlar mest om de fåtalet kvarter som du tycker om att vara i. Alltid när jag kommer tillbaka från mina resor och vaknar upp nästa morgon, känner jag mig glad och full av energi av att vara tillbaka i New York. Det är en ö som jag har valt för nu.

Hur är ditt förhållande till konstscenen i New York?

Jag känner mig både helt främmande och är samtidigt ganska engagerad. Jag tycker mig vara del av den stora konstscenen i New York, även om jag har fler utställningar i Europa än i New York. Konstvärlden i New York handlar inte om att ställa ut och verkligen leva i New York, utan om att vara närvarande på den internationella konstscenen, eftersom många konstnärer ständigt reser runt i världen. Jag går knappt på gallerier i Chelsea, eller på museer, eller ens vernissager i New York, även om jag ibland önskar att jag kunde.

När du inte är på resande fot, hur ser en genomsnittsvecka ut för dig?

Jag lever ett ganska enkelt och stilla liv i New York och gillar det. Jag håller mig hemma mycket, eftersom jag inte tycker om att prata med folk på morgnarna: planerar, arbetar med projekt, motionerar, och håller kontakt med de olika institutionerna som jag jobbar med. Sedan går jag till min ateljé, som ligger några kvarter hemifrån, och arbetar med mina assistenter. I övrigt delar jag upp min tid mellan produktion av konstverk där jag arbetar med olika team för specifika projekt, diskussioner med arkitekter, bildbearbetning och tryckproduktion, och arbete med ljud- och videotekniker.

En perfekt ledig dag – vad gör du?

Jag önskar att jag kunde besöka en del museer eller gallerier när det finns tid, men alltid när jag går hemifrån tenderar jag att ändra riktning för att bara gå en lång promenad, handla på Farmers market, strosa omkring i stan eller en park, hellre än att gå och se på utställningar. Verkliga scener ur livet är intressantare för mig än iscensättningar.

Sydkorea kontra New York – elva timmars skillnad, när klockan är 23:20 i Taegu/Sydkorea, är den 10:20 på förmiddagen i New York. Vilka är de tydligaste skillnaderna och likheterna mellan dessa två platser?

Skillnaden mellan dessa två platser är att jag har familjen på långt avstånd och att de alltid finns i mina tankar. I New York har jag frihet i fråga om mänskliga relationer – i Korea är det alltför mycket skvaller, och det finns ofta en onödig falsk artighet inom samhället. Så när jag åker till Korea känner jag mig obekväm med människors attityd till sina relationer, och jag måste anpassa mig till det när jag är där. Jag uppskattar verkligen jämlika relationer mellan människor, som baseras på ömsesidig respekt för varandra, vilket finns i de flesta västerländska samhällen.

Hur känner du inför amerikansk kultur?

Jag vet inte om jag kan tillräckligt mycket om amerikansk kultur för att kunna diskutera det. New York är en mycket speciell del av USA, och folk säger att New York är inte USA. Jag kom inte till USA, utan till New York. En tydlig sak som jag har lagt märke till är att det inte finns någon riktig intellektuell kritik i den amerikanska populärkulturen, den sortens diskussioner som jag ofta uppskattar i Europa. Jag bara kan inte titta på amerikanska tv-program, förutom vetenskapskanalerna, eller ett par internationella nyhetskanaler från Europa och Asien, som ger bättre uppfattning om vad som verkligen sker i världen. Det amerikanska skönhetsidealet är en annan sak som inte överensstämmer med min smak, för att inte tala om den nuvarande administrationens politiska misskötsel, som får mig att skämmas över att vara en del av det här samhället just nu. Förhoppningsvis är den här eran över snart, även om vi alla måste betala för deras handlingar.

Hur är ditt förhållande till Sydkorea idag, och hur ofta reser du dit? Som konstnär, har det blivit viktigare att ta itu med din ursprungskultur sedan du flyttade därifrån?

Jag besöker huvudsakligen Korea för att träffa min familj. Jag reser nästan aldrig dit för ett projekt, eftersom de flesta koreanska institutionerna och curatorerna (förutom ett fåtal museer och yrkesverksamma), vanligtvis bjuder in konstnärer med så kort varsel att jag inte har möjlighet att delta i deras utställningar. Rytmen i större delen av den koreanska konstvärlden baseras inte på kvalitet utan ofta på kvantitet, så om de inte väljer att ge konstnärer tillräckligt med tid och grundläggande stöd för att arbeta utifrån en internationell standard, kommer jag inte att kunna resa till Korea för något konstprojekt. Jag har blivit mer intresserad av Asien efter att jag flyttade till New York, men inte nödvändigtvis av Korea. Jag måste säga att jag nästan lever som en anarkist, i en intellektuell bemärkelse.

Jag såg nyligen en dokumentär om Susan Sontag i vilken hon sade att hennes hem är där hennes böcker finns. Var eller vad är hemma för dig?

Jag har stor respekt för Susan Sontag, och hennes reflektioner och ärlighet, men jag har en annan tolkning på detta uttalande. Jag tycker att hon själv kan vara denna bok, och hennes liv och det hon ser kan vara just denna bok, i stället för att se det som något separerat från henne själv. Men jag tolkar det också utifrån det jag själv har, eftersom alla känner att hemma inte har något med intelligens att göra, utan med känsla. Mitt hem är där mitt hjärta förblir, var jag än befinner mig, och där familjen finns eller ett rum som väntar på min återkomst.

Skulle och/eller kunde du flytta tillbaka till Korea?

Det vet jag inte.

Apropå böcker – du slutade läsa för nästan tio år sedan och helt nyligen började du igen. Vad var det som fick dig att göra det här uppehållet? Var det ett aktivt beslut eller blev det bara så av sig självt?

Jag gjorde valet medvetet, men det skedde också långsamt på så sätt att jag inte hade tillräckligt med tid och uppmärksamhet för att följa andras tankar och texter. Till exempel läser jag inte romaner för att bara följa en historia, jag kan bara läsa böcker när jag upptäcker ett nytt perspektiv eller får inspiration på varje ny sida. På den tiden sökte jag aktivt tanke- och arbetsprocesser i min egen värld, utan att vilja bli påverkad av andra. En dag, efter ett decennium, upptäckte jag att jag ville läsa andra människors tankar, vad de utvecklade och funderade på.

Läser du på ett annat sätt idag?

Jag vill verkligen lära mig mer av andra. Det finns oändligt många saker att lära sig i den här världen. När jag inte läste böcker, läste jag naturens, människornas, det mänskliga sinnets stora bok, och den sortens läsande kommer att fortsätta. Det finns också många intressanta ämnen och författare – olika tolkningar av världen – och jag vill läsa så mycket jag kan, när jag hinner. Tyvärr händer det inte så ofta, och det tar mig lång tid att läsa. Ibland köper jag böcker bara för att se på titlarna – ibland räcker det för att ha att tänka på och inspireras av.

Vad läser du just nu?

Jag läser nästan aldrig färdigt böcker, även om jag vill göra det, men just nu har jag flera böcker som jag läser, lite i taget: James Agees ”Let Us Now Praise Famous Men”, ”Pilgrim at Tinker Creek” av Annie Dillard, ”The End of Poverty” av Jeffrey D. Sachs. Jag har också några böcker om anarkism som jag bara tittar på omslaget på.

Bottari har blivit ett utmärkande inslag i ditt konstnärliga arbete. Dessa traditionella koreanska tygknyten kan användas på många sätt – som förvaring, som ett sätt att bära saker, till exempel böcker. Denna inslagningsmetod är fascinerande, så enkel och ändå med ändlösa variationer. Använder du bottari? Vad har du i dem?

Jag brukade använda bottari för att förvara mitt konstmaterial i, till exempel använda textilier och sådana saker. Jag upptäckte bottari som ett konstverk medan jag 1993 hade ateljéstipendium på P.S.1. Efter att jag hade flyttat tillbaka till New York ändrades helt enkelt min livsstil, och jag använder inte längre bottari i vardagslivet, även om jag faktiskt använder dem i mitt hem i Korea.

Om du någonsin flyttar tillbaka till Sydkorea, vad skulle du ha i din bottari från åren i New York?

När jag efter min vistelse på P.S.1 var på väg tillbaka till Korea, packade jag faktiskt in New Yorks Gula Sidor och Vita Sidor från 1993 i en bottari. Jag vet inte vad jag kommer att linda in i framtiden.

Tessa Praun, assisterande intendent Magasin 3 Stockholm Konsthall

(Text ur katalogen Kimsooja, publicerad i samband med utställningen på Magasin 3, 2006.)