Smadar Dreyfus

Producerad av Magasin 3 Stockholm Konsthall, 2009 80 sidor, färg, Rikt illustrerad. Hårt band.
Språk: svenska och engelska
Grafisk form: Sandra Praun, Designstudio S
Pris: 250 kr
ISBN 978-91-976646-6-0
Denna bok är Smadar Dreyfus första publikation.

Kan beställas direkt från Adlibris

Innehåll
Prolog av David Neuman, direktör för Magasin 3 Stockholm Konsthall Intervju med konstnären av Tessa Praun, curator för utställningen och intendent på Magasin 3 Stockholm Konsthall Texter av Mladen Dolar (slovensk filosof, kulturteoretiker, filmkritiker och expert i psykoanalys) och Anselm Franke (belgisk curator och skribent, direktör för Extra City Kunsthal Antwerpen)

Utdrag från katalogen

Ur ”Samtal mellan curator och konstnär”:
TESSA PRAUN: Du har sagt att det var avgörande för dig att du inte gjorde verket som en dokumentär – på det här sättet behåller verket en viss tvetydighet, rentav mystik, och bilderna i verket fungerar som en paus…

SMADAR DRYFUS: Ja, de här bilderna skapar ett ögonblick av tiden för att tyst kontemplera det man nyss hört. Upplevelsen av en plats eller situation är väldigt annorlunda om man sluter ögonen och bara lyssnar. Motsättningen mellan fullskaligt ljud och en helt tyst bild är viktig för mig, för däremellan finns du, som upplever detta snitt som öppnar för möjligheter till förståelse. Tanken är att försätta dig i en position där du blir delaktig, där du kommer att ha en upplevelse som kommer att överträffa alla mina intentioner med skapandet av detta verk.

Jag minns att du nämnde att bilderna i Mother’s Day inte filmades samtidigt som ljudinspelningen gjordes.

Ett tag var jag nästan förblindad av ljudets känslomässiga drama och kunde inte föreställa mig någon bild alls till det här verket. Först ett år senare lyckades jag filma molnen på samma plats. De ger resonans till rösternas förflyttningar, men betecknande nog blockerar de också bilden och skapar en viss ogenomskinlighet. I slutet av verket ser man sedan tydligt Shouting Hill medan molnen virvlar på himlen ovanför till ljudet av rop och svar; det är ett ögonblick av befrielse.

Ett annat verk som kommer att ingå i utställningen heter 360 degrees. Inte heller det är en dokumentärfilm men det har mer dokumentära drag än Mother’s Day.

Absolut. Det är en panoramavy av en särskild tid och plats. Den filmades en varm fredagskväll om sommaren när folk går ut för att umgås vid havet, mellan Tel Aviv och den gamla staden Jaffa. Jag samarbetade med Lennaart van Oldenborgh, min partner och tekniska producent, som stod bakom kameran. Den 360-gradiga panoreringen har naturligtvis använts i andra konstverk men av andra orsaker. Här är det blicken som långsamt rör sig och låter verkligheten veckla ut sig framför dig i realtid. Det ger en speciell bild av den sociala topografin i detta komplexa offentliga rum. Jag besökte den här stranden en hel del när jag arbetade med Lifeguards. Det var en sådan blandning av människor som använde platsen och jag bestämde mig för att titta närmare på denna kontext av uppenbar samexistens.

Ur ”Vad gör väl rösten?” av Mladen Dolar:
Varifrån kommer rösten? Redan denna enkla fråga om dess uppkomst innehåller en paradox: vi kan se munnen, den kroppsöppning varifrån rösten förmodas strömma ut, ändå kommer den från ett osynligt inre. Den indikerar ett omätligt inre; vi kan aldrig se dess källa. Den delar upp kroppen i ett inre och ett yttre, den är i sig den huvudsakliga operatören av den mest dramatiska uppdelning som finns. Samtidigt som den befinner sig i den avskiljande gränsen som den bidrar till att skapa är den skärningspunkten mellan kropp och språk, den är det som de har gemensamt, den fixerar språket till en kroppslig utströmningspunkt, den binder språket till kroppen. Betecknaren är en varelse utan kropp, en logisk varelse, men med rösten kräver den ett förkroppsligande, en inkarnation, för den kan endast fungera om någon antar den med hans eller hennes egen röst. Rösten är meningsbärare, den pekar mot ett idealtillstånd, den är begripligheten i det begripliga. Men samtidigt omfattar den så mycket mer: den bär på glädje, den vibrerar av känslor, den binder idealtillståndets mening till dess pulserande kroppsliga utströmningspunkt. Men förbindelsen är paradoxal, eftersom rösten inte bara tillhör antingen kroppen eller språket. Den kan inte mätas med lingvistik och den är ingen positiv del av kroppen, den är en missil som utgår från den, den är inte enbart inuti eller utanför, utan den består av själva överföringen.

Ur ”Den moderna gränsens spektrala närvaro” av Anselm Franke:
Mother’s Day är en installation som konstruerar en audio-, visuell och rumslig miljö med respektive omslutande effekter, ett verk som tar tag om sin publik. Redan innan vi ser något av innehållet, verkets bilder, har det hänvisat till en form som introducerades av romantiken, Gesamtkunstwerk, allkonstverket – konstverket som en totalupp levelse, som spelar på hela upplevelseregistret. Jag inleder denna reflektion genom att titta på hur allkonstverket redan som form hanterar problemet med en särskild, immateriell gräns. I sin ursprungliga utformning som synestetisk totalupplevelse uppfattades det som svar på ett oåterkalleligt stigma som karakteriserade konsten: konstens egen fiktionalitet, som skiljer den från verkligheten. Den omtvistade uppfattningen om allkonstverkets roll i modern estetik kretsar kring frågan huruvida det, och hela romantikens estetik som den är sprungen ur, förstärker den inbyggda gränsproblematiken, eller progressivt bidrar till dess lösning. Allkonstverket är ett svar på och ett förkroppsligande av uppdelningens konflikt – det är ett instrument för överskridande.